Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och att se det gamla Folkpartiet dö framför mina ögon bereder faktiskt mycket nöje och skänker stor tröst i den tröttsamma tid vi lever i. För att det är ett förhatligt illiberalt förbudsparti, ett prussiluskparti av etatistiska strebrar, ett uppfostringsparti med idel social ingenjörskonst på programmet men ingen frihet överhuvudtaget.
Vid förra mätningen lovade partilederskan Mohammedsdotter att jobba dag och natt för att föra ut Folkpartiets förbudspolitik, och svaret har nu kommit: partiet sjunker ytterligare ned i dyn, denna gång till 1.4 %. Men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned, den om att man driver alldeles fel frågor och ställer alldeles ohemula krav i regeringsfrågan.
Och nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet, när man står vid vattenlinjen och har att välja mellan att gå under eller simma till något annat parti. De illiberala lämlarna gör strömhopp till andra båtar i farvattnen, främst till Moderaterna vad man kan förstå. Partiledningen har därför nytt krismöte, men nu är det nog för sent.
Vad Folkpartiet hade behövt göra, i ett tidigare skede, för att rädda sitt parti var att anta liberalismen som grund för sitt partiprogram, skrota alla former av förbudspolitik och social ingenjörskonst samt förstås godta att sitta i en regering med Sverigedemokraterna. Ett parti på 1.4 % kan helt enkelt inte diktera att ett parti vars 22 % man är beroende av inte ska få delta i beslutsprocessen, det är inte bara verklighetsfrämmande utan faktiskt helt CP-skadat att resonera så.
Väljarna uppfattar mycket riktigt att detta parti består av efterblivna kretiner, och det är därför man fortsätter att sjunka till nivåer som tidigare aldrig har uppmätts i dessa sammanhang. Väljarna är hjärtligt trötta på den illiberala obstruktionspolitik som de båda «liberala» partierna FP och C har ställt till med sedan 2010, och det är det som avspeglas i opinionen för båda partier, som dock inte vill dra lärdom utan hellre går under – det sista som sjunker är den högt placerade näsan.
Till yttermera visso har vi redan en mängd rödgröna socialistpartier som sedan länge driver Folkpartiets hjärtefrågor kring social uppfostring och förbudspolitik. Den flanken är sedan länge överbelamrad, medan den liberala positionen i svensk politik är tommare än rymdens vakuum. Så varför har man inte fyllt den?
Experter säger att det ännu inte är helt kört, och i den svenska korporativistiska modellen där alla håller om varandras ryggar kan man förstås aldrig riktigt veta. Men det känns ändå hoppingivande att vi nu äntligen kan få begrava detta eländiga parti, som inte längre har något existensberättigande och inte längre fyller någon funktion, utan mest står i vägen för den vidare utvecklingen. Dö då någon gång.
