Folkpartiet förbuds«liberalerna» höttar åter ett blött finger i luften för att se vart vindarna blåser, och lyfter opportunistiskt frågan om att införa ett «porrfilter» i alla nya mobiler. Detta efter en bisarr nyhet om en kvinna som fått skador av så kallat «strypsex», vilket man menar är en vanlig företeelse.
Men alla som surfar porr – de flesta av oss, minus Reinfeldt – vet att den nischen inte alls hör till huvudfåran, utan utgör en extrem fetisch i mängden. Verkligheten följer klockrent denna distribution, varför «strypsex» ingalunda är en vanlig företeelse. Däremot har den socialistiska antiporrmaffian intresse av att framställa saken så, vilket följer ett givet mönster av att förvränga sanningen för egna syften.
Och till denna radikalfeministiska antiporrmaffia hör givetvis de kyrkborgerliga förbudsliberalerna i Folkpartiet, det «frisinnade» partiet som inte känner något annat än förbud i sin politiska katalog. Det underliga skolpartiet menar att unga ska få sexualkunskaper i skolan snarare än i porren.
Men sexupplysningen i skolan är en idealiserad verksamhet som är renons på känslor och samtidigt helt instrumental i sin anda. Sex har man enligt denna modell för att uppnå något slags syfte, som att alstra barn eller att bekräfta en socialistisk uppfattning av «kärlek», medan den råa kåtheten alltid lämnas därhän eftersom den inte kan gestaltas inom ramen för den torra undervisningen.
Erotiken har alltså inte i skolan att göra, utan är föremål för kulturskapare att gestalta. Men eftersom den statsfeministiska prägeln förbjuder all slags sensualitet i det offentliga rummet, förskjuts sexuella skildringar till porrens utmarker på nätet. Det finns därmed ingen kvalitetsgranskare, utan all slags pornografisk kitsch samlas med de få guldkornen av kvalitativ erotik i det vakuum som definierar nätet.
När samhället kapitulerar och föser skiten under mattan uppstår alltså denna situation med ett visst klientel som fastnar i fetischer av olika slag. Istället borde man ta ansvar genom att gestalta den goda erotiken, men det omöjliggörs naturligtvis av den statsfeministiska doktrin som är allestädes närvarande och genomsyrar det socialistiska samhället.
I praktisk mening löser ett «porrfilter» på mobiler ingenting, eftersom ett sådant enkelt kan kringgås och därtill inte har med saken att göra, då porrkonsumtion i regel sker via dator. Men förslaget är i samma anda som tidigare försöksballonger kring begränsad skärmtid för barn, genompopulistiska förslag i syfte att försöka appellera till ett klientel av upprörda skolfröknar för att i någon mån öka stödet i opinionen – det går ju sådär, givet att partiet kontinuerligt tappar mark.
De så kallade «liberalerna» lär inte vinna terräng genom att steg för steg emulera Kinas metoder för att begränsa åtkomsten till information på nätet, utan bör tvärtom gå i den diametralt motsatta riktningen, och därmed försvara porr och andra uttryck. I vart fall om man vill göra skäl för det namn man så falskeligen bär.
