Liberaler dåtilldags ägnade sig åt att försvara friheter, exempelvis det fria ordet så som tillämpat av Marquis de Sade, likväl som de libertina företeelser markisen i fråga behandlade i sina skrifter. «Liberaler» nutilldags går istället full sosse med allt fler detaljinstruktioner om hur man ska uppföra sig i sänghalmen och i andra privata sammanhang.
Folkpartiet förbudsliberalerna ligger numera på två procent i opinionen, men det verkar inte hindra partiet från att fullborda sin politiska seppuku med en rad märkliga utspel («popcornmaskinen») av typiskt socialliberalt snitt. Ett sådant rör ett förbud mot «strypsex» i relationer, en reform som knappast lär locka några nya skaror väljare till ett parti som redan domineras av den sortens moralistiska prussiluskor.
Bland dessa vänsterns kvinnosakskvinnor har man under en längre tid haft fokus på fenomenet med strypsex, en fetisch som man blåser upp till något slags allmän fara för unga, trots att det är ett tämligen marginellt fenomen. I vanlig ordning skyller man även på porren, som man menar «normaliserar» företeelsen.
Men strypning och andra former av BDSM hör alltså till genren av fetischer och är knappast dominerande på porrsajter, och det är inte heller något som marknadsförs eller prioriteras i algoritmerna. Man hittar helt enkelt ingen sådan porr om man inte aktivt letar efter den.
Det innebär att företeelsen är à la mode i segment av generation Z av andra skäl än porren, att det har blivit en i raden av knasigheter som kännetecknar en viss generation. Just generation Z är förvisso tämligen sjuk, med preferens för lustgas och annat som innebär kortvarig medvetandeförlust, snarare än traditionella droger som alkohol. Man kan tänka sig att strypning ingår i den genren.
Sakfrågan så. Nej, man får inte tillfoga andra skada av bestående natur, och man kan inte heller ge «samtycke» till en sådan handling. För detta ändamål finns redan brottsbalkens tredje kapitel, som reglerar misshandel (§§ 5–6), och därför behövs ingen särskild lag i sextonde kapitlet om sexualbrott, särskilt inte om en specifik sexuell handling i mängden. Så var det med det.
Att Folkpartiet förbudsliberalerna ändå insisterar på en särskild lag om en särskild företeelse innebär således att det mer handlar om symbolpolitik, vilket är vänsterns paradgren. Dem det berör kommer inte att bry sig nämnvärt om de «signaler» som «skickas» från prussiluskorna, men säkert kan man få anledning att lagföra någon vad det lider, vad det nu skulle medföra i mer allmänna termer.
Vad kommer härnäst, månne? Särskilda lagar om «gagging», «deepthroating», «bondage» och andra företeelser som hypotetiskt kan bidra till att minska blodflödet till hjärnan och därmed åstadkomma liknande skador? Folkpartiet hänvisar till att särskilda lagar om strypsex redan har införts i Australien och Storbritannien, men dessa länder har även lagar mot pornografi med «små bröst» (!) och «kvinnlig ejakulation» (!) – kanske något som kunde inspirera folkpartisterna!?
Symbolpolitik, moralism och dylikt trams i marginalen är inget man vinner val med. Det enda Folkpartiet åstadkommer med den här sortens dårutspel är därför att strypa sig självt och därmed bana vägen för exodus ur riksdagen. Här får man verkligen hoppas att luften tar slut.
