Tre års malande i rättsväsendet har slutligen resulterat i en friande dom för den lärare som handgripligen tillrättavisade en elev. Bråkstaken hade tillsammans med några kompisar flyttat en soffa och på så sätt blockerat vägen. Efter ett antal tillsägelser beslöt läraren att göra det förbjudna, att ta vederbörande i hampan och med ett brottargrepp lösa upp situationen.
Tilltaget ansågs av «barn- och elevombudet» göra eleven krank, och saken gick därmed till rätten. Men i ingen instans fälldes läraren, utan man har konsekvent ansett att ingreppet var såväl befogat som kortvarigt och av lindrig art.
Domen har av lärarfacket och en del andra tolkats som klargörande, men i själva verket ger den inte så mycken vägledning i annat än snarlika fall. Någon självklar rätt för lärare att ingripa fritt mot värstingar och bråkstakar föreligger inte alls efter denna dom, utan oklarheterna kvarstår.
Förvisso finns skäl att i görligaste mån motverka kränkning av elever i skolan – det saknas så att säga inte verkliga rötägg även i lärarkåren –, men balansen har under åren blivit helt rubbad. Kränkthetskulturen är lika utbredd i skolan som i övriga samhället, och den individuella «rätten» att vara ett arschle trumfar nästan alltid den mer kollektiva rätten att slippa en bråkig miljö. Den här domen är ett undantag i den utvecklingen.
Fri- och rättigheter måste alltid vägas mot varandra, och speciellt mot andras motsvarande rättigheter. Den som kränker andras fri- och rättigheter genom att förpesta skolmiljön har tillfälligtvis förverkat sina egna rättigheter, och det är då i det gemensammas intresse att skolpersonal hanterar situationen, även fysiskt om så krävs.
Numera kallar man oftast på polisen av rädsla för att agera fel, och ordningsmakten får således rycka in vid minsta sandlådebråk mellan småttingar eller dispyter mellan ungdomar. Även vid grövre överträdelser tenderar man att odla en offerkultur kring gärningsmannen, som när man lät omplacera en våldtagen flicka istället för pojken som begick brottet.
Utvecklingen har samband med Sveriges allt sämre placering i internationella jämförelser, eftersom en stökig miljö inte gynnar studieresultat. För att bryta den negativa spiralen måste man låta pendeln svänga tillbaka kraftigt i andra riktningen, och på allvar ta itu med sådana som förstör för andra.
Som minsta princip bör man ha att flytta undan bråkstakar till en annan miljö efter en sedvanlig omgång med varningar, till det man förr kallade observationsklass eller motsvarande – helst på annan ort. En sådan förändring kan kanske i och för sig vara stigmatiserande och «kränkande», men förövaren har ju själv gjort sitt val. Ingenting hindrar heller att man faktiskt sätter verkliga resurser på att hantera sådana element, för att bryta den självdestruktiva banan.
Elever i skolan ska kunna känna sig trygga, och inte drabbas av magont och ångest över att vistas i en miljö som domineras av pennalister och mobbare. De skötsamma ska premieras, de missanpassade förflyttas – det är så det måste vara. Det vänsterblivna samhällsexperimentet måste avbrytas och reverseras.