Storbritanniens koloniala ådra tycks inte vilja lägga sig, trots att imperiet upphörde att existera för länge sedan. Inte minst vill man lägga sig i hur den forna kronkolonin Hongkong styrs, även om man inte längre har något mandat för det sedan den siste guvernören Chris Patten sparkades ut 1997.
I ljuset av att Beijing nyligen har pådyvlat Hongkong en säkerhetslag tänker Boris Johnson således hålla sitt underliga löfte om att dels utvidga andelen behöriga för BNO-pass i Hongkong från 350 000 till 3 000 000, nämligen alla födda före 1997 som ursprungligen var behöriga, och dels expandera rättigheterna för innehavare av sådana pass.
Tidigare berättigade BNO-pass visafritt inträde till Storbritannien under sex månader, men ska nu ge rätt till fem års vistelse. Efter den perioden kan man beviljas status som «bosatt», och efter ytterligare ett år kan man därefter ansöka om medborgarskap, en process som därmed kommer att ta minst sex år i anspråk.
Demografin i Hongkong är emellertid sådan att majoriteten av personer som förespråkar «självständighet» och utövar terror i staden är ungdomar födda efter 1997, och därmed inte behöriga. Deras föräldrar – som i regel inte håller med sina vanartade barn – är visserligen behöriga, men få av dem lär vilja ge upp sina tillgångar och sitt invanda liv i en av världens hetaste städer för en oviss tillvaro i Storbritannien under sex år.
Av det skälet kan man sluta sig till att det inte blir någon massexodus från Hongkong, och att de få som nappar på erbjudandet förmodligen inte har något att erbjuda Storbritannien annat än problem. Johnsons propå är symbolisk, och hade han menat allvar hade han erbjudit medborgarskap direkt.
Det är också en underlig omständighet att Storbritannien, kanske med stöd från övriga medlemmar i Five Eyes, erbjuder denna väg till «flykt» för tre miljoner kineser som lever i allra största välmåga i en av världens rikaste och mest utvecklade regioner, samtidigt som man stänger gränserna för verkligt behövande från krigsdrabbade länder. Det är i själva verket absurt.
Den enda konklusion man kan dra av dessa premisser är att Storbritannien med flera enbart har som syfte att mucka gräl med Kina och påverka världsopinionen i ytterligare negativ favör. Avsikten är inte allvarligt menad, utan en form av geopolitisk symbolik som inte kostar något.
För den handfull personer som säkerhetslagen tar sikte på är dessutom Taiwan en lämpligare destination, ty därifrån kan man alltjämt driva sina frågor kring separatism. I Storbritannien blir man omedelbart en lam anka utan vidare relevans för utvecklingen i Hongkong och Kina, i likhet med alla övriga kinesiska dissidenter som tidigare har emigrerat till Europa och USA. Man måste verka på plats för att vara relevant, vilket är varför exempelvis Liu Xiaobo inte nappade på erbjudandet om exil i USA, utan valde martyrskap i en fängelsecell.
Kineser i Hongkong är dock inga martyrer eller offer för omständigheter, utan fortsatt fria att gapa och skrika bäst de vill i enlighet med regionens hävdvunna fri- och rättigheter. Den klick av mer förslagna separatistledare som söker så split och skada staden kommer småningom att bli ordentligt belyst och granskad, och det ska bli intressant att se hur detta drama fortlöper.