Skatan Kaja Kallas, den virriga sovjet-estniskan med den där konstigt sjungande skolengelskan, har uppenbart hamnat på alldeles fel plats, och är ett typexempel på varför tillsättning av ämbeten genom kvotering snarare än meriter är galet. Varje gång hon uttalar sig i egenskap av «utrikeschef» åker skämskudden fram, som när hon menade att Sovjetunionens seger över de tyska nationalsocialisterna bara är ett narrativ.
Hon har likt de flesta europeiska ledare ett helt idealistiskt förhållningssätt till utrikespolitik och andra spörsmål, nämligen hur det borde vara. Men ett böra är inte ett vara, och verkligheten sätter här alltid käppar i hjulet på denna typ av dagdrömmare, i allt från Kina och Taiwan till Ryssland och Ukraïna.
Estniskans senaste utspel är att ett fredsavtal i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna måste innehålla «ryska eftergifter» och «krav på Ryssland», det vill säga ett renodlat önsketänkande. I verkligheten är det Ryssland som kontrollerar fronten, som dessutom rör sig så sakteliga i västlig riktning, och den givna ryska eftergiften är således att inte ta ytterligare ukraïnsk mark.
Ty ju längre kriget pågår, desto mindre är sannolikheten att det överhuvudtaget kommer att återstå någon ukraïnsk rumpstat. Om Zelenskyj vägrar fred kastar USA in handduken, och därmed stryps även sigint och andra medel från den amerikanska sidan. EU kan inte själv uppehålla en sköld mot den ryska anstormningen, utan då faller hela Ukraïna.
Det har från första början stått klart att Ryssland kommer att behålla de fem oblast man har erövrat och annekterat, och det är priset Ukraïna och Väst måste betala för att man inte hörsammade Moskvas ursprungliga krav om att hejda Natos expansion österut. Den idealistiska tanken från europeiska ledare av olika slag om att Ryssland måste dra sig tillbaka är helt enkelt hämtad från sagans värld.
Freden i Ukraïna bestäms därför inte av EU, som inte sitter vid förhandlingsbordet och inte är part i målet, annat än som ekonomisk aggressor gentemot Ryssland. Villkoren bestäms istället i praktiken av Moskva och Washington, och Zelenskyj har bara att skriva under när man har nått den rimligaste kompromissen under dessa förutsättningar.
Den kompromssien består i att Moskva tar hela Donbass (Donetsk och Lugansk), behåller Krim samt kontrollerar delar av Zaporozje och Cherson; att sanktioner mot Ryssland släpps gradvis; att Kievs armé bantas; att Ukraïna avstår från medlemskap i Nato; att Ryssland bidrar till återuppbyggnaden; att Moskva åter tas in i G8 och den politiska värmen; att Ryssland slutas mobbas av idrotts- och kulturvärlden.
Kraven riktas således istället mot EU att avsluta sina illegala sanktioner, på det att kontinenten kan börja fungera normalt igen med avseende på handel, flygrutter, energi och så vidare. Ett rimligt krav är även att låta kvasten gå i kommissionen, ty sådana figurer som Kallas och von der Liar är och har varit extremt skadliga för unionen.