De som till äventyrs trodde att det finns en «regelbaserad världsordning» torde nu ha fått sina illusioner krossade för gott. Den amerikanska skurkstaten gick helt sonika in i Venezuela för att plocka presidenten med hustru, för att föra paret till USA för prövning i ett inrikes mål kring narkotika. Ett flagrant brott mot folkrätten, och med en helt annan egentlig bevekelsegrund.
Ty om saken gällde narkotika vore det avsevärt mer angeläget att angripa Colombia och Mexiko, som är de huvudsakliga producenterna och transitländerna vad gäller drogtrafiken, medan oljelandet Venezuela spelar en helt marginell roll. Nicolás Maduros insyltning i karteller är än mer tveksam, och något internationellt stöd för att gripa denne på detta sätt finns givetvis inte.
Man kan jämföra med den store poeten Gui Minhai, som av kinesisk polis greps i den mer eller mindre kinesiska provinsen Thailand, för vilken operation Väst och särskilt Sverige ställde till med ramaskri. Denne Gui var då efterlyst för att ha avvikit från en villkorlig dom i ett alldeles riktigt brott han dömts för i Kina, utöver misstankar om ny brottslighet.
För denne skumme filur kunde man minsann ställa till med stor diplomatisk oreda och häftigt angripa Kina, medan inte ett knyst hörs angående kidnappningen av Maduro. Att han är en förment «diktator» har inte så mycket med saken att göra, regler gäller även skurkar. När USA, eller för den delen Israel, gör sålunda, är tystnaden kompakt.
Det är den också vad avser Washingtons illegitima militära angrepp på Venezuela. Sanktionerna från Bryssel uteblir naturligtvis, och Europas tafatta regeringar mumlar på sin höjd något om att «folkrätten» bör respekteras, så även regimen Kristerssons språkrör Uppblåsbara Stenergard. Kommer man att agera på samma sätt när Grönland hanteras på liknande vis? För det territoriet står nu näst på tur i den amerikanska dagordningen, förstår man verkligen inte det i Bryssel, København och Stockholm?
Och om man implicit ger tummen upp för USA:s olagliga agerande, ger man naturligtvis även incitament för andra makter att agera på samma sätt i sina respektive intressesfärer. Man har just gett grönt ljus för Kina att konsolidera Taiwan och Sydkinesiska havet, och man har på samma sätt gett Kreml rätt i sin specialoperation i Ukraïna.
Det är innebörden av begreppet regler i den «regelbaserade världsordningen», att de är lika för alla, eller inte gäller alls. Man har just beslutat att de inte alls gäller, utan att tvärtom den starkes rätt är allenarådande. Det är illavarslande i en värld där EU inte är en stark man, utan snarare en svag och hysterisk kvinna, symboliserad av kärringen von der Liar och skatan Kallas.
Å andra sidan har man redan visat detta med avseende på judarnas folkmord i Palestina, och Europa förmår inte hålla en principiell linje utan att drabbas av känslomässiga störningar. På samma sätt förhåller det sig med konflikten i Ukraïna, där man alldeles har grävt ned sig i skyttegraven och står beredd att rucka på hävdvunna principer för att konfiskera ryska tillgångar, och därmed äventyra EU som finansiell marknad.
I denna nya världsordning är Europa en given förlorare, men ändå håller man krampaktigt fast vid husse USA, som den amerikanska marionett man är. En självständig linje syns inte vid horisonten, och man har heller inga kort att spela i en pokerturnering där övriga spelare har gott om ess i ärmen samt osäkrade revolvrar för säkerhets skull.
Motivet så. Dravlet om knark och de inledande operationerna mot simpla knarkkurirer till havs är förstås inget annat än ett mischmasch av enfaldigt nonsens, och de egentliga bevekelsegrunderna står att finna i geopolitik och olja. USA vill dels inte att Kina ska komma i besittning av Venezuelas råolja eller etablera sig i landet, samtidigt som man själv vill roffa åt sig dessa tillgångar. Vad är egentligen nytt i amerikansk utrikespolitik?
Trumpregimen har i och för sig nyligen slagit fast att man inte längre har som doktrin att störta regimer och installera mer lämpliga marionettregeringar, men det är ju precis vad man har för avsikt att göra här. Man har plockat Maduro, och hotar att fortsätta den ordningen med efterträdaren Delcy Rodríguez om hon inte efterkommer Washingtons krav.
Rodríguez har emellertid slagit fast att man inte finner sig i en kolonial ordning, varför USA i slutändan måste sätta stövlar i backen om man vill dominera Venezuela. Då har man inte bara att slåss mot korrupta regeringsstyrkor på en skral budget, utan mot en omfattande milis, starkt beväpnade karteller samt ett folk som inte finner sig i att bli ockuperat, oavsett vad man anser om Maduro. Det här kan nog bli mer långvarigt än vad förspelet tycks indikera.
Inte heller övriga Latinamerika ser med blida ögon på det timade, utan lär se om sitt hus för att säkra upp mot den nya Donroedoktrinen. Måhända kommer man att rusta och i den ambitionen närma sig Kina för såväl vapenleveranser som militärt samarbete, och i så fall har Trumps och Rubios höga spel varit kontraproduktivt.
Och något fredspris blir det nog inte för Trump, men säker kan man ju aldrig vara när det gäller vasallstater som Norge – senast gav de priset åt den venezuelanska oppositionens María Corina Machado, och gav därmed i princip Trump klartecken för krigshandlingar.