Påverkansoperationer från främmande makt tycker vi då rakt inte om, men det går förstås bra om det tvärtom är vi som står för påverkan mot främmande makt. Att sprida demokrati och så där, då är det inte så jävla noga med högtravande principer! Eller som Trump offerera fyrtio miljarder dollar till Argentina om Javier Milei vinner valet (vilket han gjorde).
Brandgule mannen hotade dessutom Brasilien med skyhöga handelstullar om inte förre presidenten Bolsonaro frikändes i en rättsprocess, det vill säga att Trump direkt lade sig i den brasilianska rättvisans gång. Europa rycker på axlarna, och det är givetvis bara USA som kan komma undan med den typen av «economic coercion».
Utomrättsliga avrättningar av förmodade «knarkterrorister» till havs är en annan sak Washington kan kosta på sig utan påföljd, tillsammans med amerikanska skyddslingen Tel Aviv, och i själva verket löper supermakten ingen risk ens om man initierar en statskupp i någon bananrepublik eller inleder krig i Mellanöstern över en påse tvättmedel som man hävdar är biologiska «massförstörelsevapen». De europeiska sanktionerna uteblir alltid.
Utöver att avfyra missiler mot fiskebåtar har Trump nu även skickat hangarfartyget Gerald Ford med destination Sydamerika, för att med andra flottenheter stå beredd att ingripa militärt i Venezuela. Enligt Nicolás Maduro står USA i begrepp att inleda ännu ett evighetskrig för att presidenten har dragit tillbaka medborgarskapet för en oppositionell politiker, och även den statsvetenskapliga tyckareliten tycks landa i slutsatsen att Washington vill störta Maduro.
Det kanske man vill, men inte för sakens egen skull och inte heller för att demokratisera eller ägna sig åt «nationsbygge» – USA har faktiskt lagt ned den taktiken, särskilt under Trump. Inte heller har det med knarket att göra, allt det är bara svepskäl för något mycket större som äger rum i fonden.
Något evighetskrig lär det inte bli tal om, utan USA har förmåga att störta regimen på ett par dagar, på samma sätt som man tidigare har gjort ett fyrtiotal gånger på kontinenten. Det var operationer som gick under Monroe-doktrinen, en plan för att hålla Europa borta från Syd- och Latinamerika, tillsammans med kalla krigets mission att rensa undan kommunism och socialism varhelst sådan flammade upp (till exempel i Chile).
Den här gången är det emellertid inte Europa man vill hålla borta, utan snarare Kina. Därav interventionen i Panama och hotet om att erövra Panamakanalen, och därav löftet till Milei om fyrtio fräscha miljarder för att stabilisera peson och ge luft under vingarna för vidare marknadsekonomiska reformer.
Ty Argentina likväl som Brasilien, Venezuela, Colombia och en rad andra sydamerikanska länder hamnar allt mer under Beijings inflytande och utmanar därmed USA:s traditionella intressesfär. I Washingtons plan ingår således att kontra Kina även via tredje land, i vad som skämtsamt kallas Donroe-doktrinen.
Specifikt vill man erbjuda amerikanska lån för att kontra de kinesiska, och man vill även investera i sydamerikanska länder, dels för att komma i åtnjutande av resurser men framförallt för att kunna kontrollera ekonomin och förhindra Kinas vidare expansion av Bältesprojektet. Pentagon vill inte att Kina ska äga hamnar och dylika strategiska knutpunkter på USA:s bakgård.
Kina är numera största handelspartner för nästan samtliga länder i Sydamerika, en ordning som Washington vill ändra på, för att själv åter inta den rollen. Man angriper alltså inte bara handelsunderskottet gentemot Kina, utan bearbetar även andra länders handelsbalans med den asiatiska jätten.
Fredspresidenten är alltså på krigsstigen, och det var nog ingen tillfällighet att försvarsministerämbetet uppgick i den nya titeln krigsminister. Kanonbåtsdiplomati och kolonialism gör en storstilad återkomst när USA tar sig an Sydamerika på nytt, denna gång för att bekämpa det Kina man anser är ett hot mot amerikansk dominans. Hur svarar då Kina?