Kritik av den sort man riktar åt Ryssland för dess militära äventyr i Ukraïna blir det alltså inte tal om när det gäller USA:s flagranta brott mot folkrätten. Detta helt som väntat. Varenda marionettregim i hela Europa, med undantag av Ungern, ställer istället lydigt in sig i ledet med en svag läpparnas bekännelse om «FN-stadgan», varefter man mer eller mindre gratulerar Trump till att ha avlägsnat Maduro.
Det som står i centrum, även för Sverige, är att Maduro «saknar demokratisk legitimitet», och stassmister Kristersson fyller på med att venezuelanerna nu har «befriats från Maduros diktatur». Hans sekond Maria Malmer Stenergard kopierar britternas utsaga om att man inte fäller några tårar över Maduros öde, men säger i övrigt inget alls om USA:s modus operandi.
Krille brukar säga att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, men han och hans kolleger i hela Europa visar här att man är helt oförmögen till det. Maduros eventuella legitimitet är en sak för och bara för det venezuelanska folket, och ingen makt i hela världen har rätt att i dess ställe avlägsna dess ledare.
Det är den strikta innebörden av folkrätten, och den är A och O i internationell rätt och i FN-stadgan. Utan den ingen «regelbaserad världsordning», och om man slirar på den och likt Krille, Maria och resten av gänget har dubbla måttstockar, är det bara en tidsfråga innan man själv riskerar att bli utsatt för starke mäns aggressioner.
Det lär vårt grannland Danmark snart få erfara, då Trump tydligt har uttalat att han måste ha Grönland. Det kommer inte att ske med militär intervention, utan med en pekuniär påverkanskampanj av det slag vi brukar betacka oss för när det gäller Ryssland, men som vi här och nu faktiskt implicit har godkänt, eftersom vi inte tydligt ställer oss bakom folkrätten.
Men skola bildas nu av USA även för resten av världen, och Rysslands specialoperation i Ukraïna fick plötsligt den allra största legitimitet, utöver den man redan har fått från Washington. Situationen i Taiwan är en helt annan, där ön formellt redan är under Beijings jurisdiktion, men även här har man just avhänt sig alla rättigheter att rikta kritik mot en kommande annektering. Västs ord är nu tommare än vakuum och inte värda pappret de är skrivna på, i vart fall för omvärldens vidkommande.
Stassmistern har dessutom fel i sak när han säger att Maduros diktatur är all. Den lever vidare så länge Rodríguez och resten av kabinettet sitter kvar, och även om man skulle nedlåta sig till att bli en amerikansk marionettregim är risken överhängande att inbördeskrig bryter ut och att Venezuela slungas in i en riktigt allvarlig kris. Ska man göra en Pinochet 2 måste man ha hela militärmakten med sig, och det har man inte.
Till yttermera visso spelar man med i Trumps spel och förbigår med den största tystnad de egentliga skälen till interventionen, nämligen att ta kontroll över oljan samt att mota bort Kina och Ryssland från USA:s «bakgård». Maduros «demokratiska legitimitet» har överhuvudtaget inget med detta att göra, och inte heller den piss i Nilen till narkotikaström som emanerar från Venezuela.
För Trumps vidkommande är Venezuela ett skithålsland i mängden, och han kunde inte bry sig mindre om det venezuelanska folket. Hans enda intresse är att dominera, att stjäla, att roffa åt sig och att i största allmänhet bära sig åt på det brutala vis som alltid har kännetecknat världens preeminenta skurkstat, det USA som vilar på kolonialismens, negerslaveriets och imperialismens grund.