Noga räknat är det förstås den judiska bosättarstaten under Netanyahu som begår folkmord på palestinier i Gaza, men genocidet i fråga sker med den amerikanska skurkstatens benägna bifall. Utan detta hade världen i övrigt kunnat sätta betydligt större tryck på ockupationsmakten, exempelvis via FN-resolutioner och andra mekanismer.
Efter blott ett kvartals konflikt uppgår de palestinska offren till en procent av befolkningen i Gaza, eller närmare tjugofem tusen, den förkrossande majoriteten barn och kvinnor. Kollateral skada omfattar bland annat åttiotalet journalister – fler än den reguljära årliga globala skörden – samt ett hundratal hjälparbetare.
Samtidigt är nittio procent av befolkningen i Gaza på flykt, och det framstår som uppenbart att Tel Aviv avser nyttja situationen för att skynda på utvidgningen av livsrummet. Man kommer således att fördriva befolkningen fullständigt, för att sedermera inkorporera remsan i apartheidstaten. Flyktingarna räknar man med att Europa tar hand om.
Proportionalitet har ingenting att göra med etnostatens överdrivna svar, utan det rör sig om en veritabel massaker på civila, i syfte att fördriva befolkningen. Som sina slaktares arvtagare har man lärt ett och annat i genren, och invasionen kan inte betecknas som annat än illegal under internationell lag.
Men den «regelbaserade världsordningen» stipulerar samtidigt att internationell lag inte gäller för förment exceptionella stater som USA och Israel, och man kan därför agera efter eget godtycke utan större risk. Särskilt gäller att Washington kommer att ge Israel skydd mot varje form av internationellt åtagande i form av domstolar, tribunaler och andra företeelser.
Därmed är Sleepy Joe medskyldig till folkmordet, och så även resten av hans kabinett, i synnerhet US-sekreterare Blinken. Saken går naturligtvis inte att pröva rättsligt, men att USA i vida kretsar anklagas för att assistera i ett folkmord sänker kraftigt landets «sociala kreditbetyg» och ger på sikt problem med stora delar av omvärlden i diplomatiska och andra frågor. Det «globala syd» observerar med stort intresse hur den «regelbaserade världsordningen» exekveras i praktiken, och tar lärdom för framtiden.
Genocide Joe är samtidigt bunden till både händer och fötter, av strikt inrikespolitiska skäl. Det är samma mekanism som gör sig gällande kring Kina och en rad andra länder, och den som visar minsta tecken på svaghet riskerar att förlora i opinionen. Under ett valår kan man inte kosta på sig sådant.
Å andra sidan finns även i USA en kraftig opinion mot den amerikanska inblandningen i det palestinska folkmordet, och Vita huset har därför att gå en delikat balansgång. För säkerhets skull skickade man Blinken till regionen för att gjuta olja på vågorna, men i praktiken åstadkom han inget annat än en meningslös symbolisk gest.
Den vidare destruktionen av Gaza och genocidet på dess befolkning kommer därtill att fortsätta året ut, varför saken blir föremål för debatt i valkampanjen och därmed stör den ordinarie agendan. Trump kan då utnyttja turbulensen för att pressa den kognitivt utmanade Biden.
Risken är också överhängande att konflikten eskalerar och sprider sig, eftersom bland andra Hezbollah har utlovat hämnd. Jemenitiska pirater och rebellgrupper är redan involverade, även om det mest är ett irritationsmoment i sammanhanget. Men gemensam nämnare för båda dessa grupperingar är Iran, som har ett ont öga till Israel.
Under sådana omständigheter dras USA med automatik in i kriget, och vi har en storkonflikt i Mellanöstern, med ytterligare spridningsrisk. Den åttioettårige överbefälhavaren har då att hantera konflikthärdar i både Ukraïna och Mellanöstern, samtidigt som hettan tilltar kring Taiwansundet. Det kan bli ett svettigt år.
