Förr i tiden skrämde man både barn och vuxna med kärnvapenhotet, och för ändamålet fanns skyddsrum placerade i de flesta större fastigheter. Sedermera föll rummen i träda eller gjordes om till mysiga gemensamma lokaler, samtidigt som värnplikten lades ned en tid efter kalla krigets slut. Historiens politiska slutpunkt hade ju nåtts.
Men man måste alltid ha någon sorts hotbild att skrämma populasen med, och under en längre tid har «klimatkrisen» kommit att ersätta kärnvapenkriget som buseman. Därvid har man hetsat så till den milda grad att den yngre generation Z är helt vettskrämd, under tron att världen kommer att «gå under». Det är ingen tillfällighet att dessa ungdomar har hög prevalens av bokstavsdiagnoser och är stammisar på psyket.
Även äldre personer har skrämts upp, med resultat att man har kommit att förneka sitt eget existensberättigande, i så måtto att man inte vill föra vidare sitt arv enkom för att kunna rädda någon söderhavsö från att svämmas över. Huruvida kalkylen i sådan «klimatångest» tar hänsyn till att Afrika får ett tillskott om tre miljarder koldioxidproducerande enheter fram till sekelskiftet är okänt.
Häromdagen skiftade man dock fokus på nytt, varvid en häpen befolkning uppmanades att förbereda sig inför krig. De flesta vuxna tog det säkert med viss ro, men tydligen skrämde man än en gång upp barnen med sådan dåraktig retorik, utan att närmare precisera en tidsram – det vill säga konkretisera att kriget möjligen kan komma i en ganska avlägsen framtid.
För detta teatraliska utspel erhöll man omfattande och rättvis kritik, och man kan inte tolka debaclet som annat än att regimen och dess funktionärer alldeles har tappat det, tillsammans med dess etablissemangsnära propagandister i stats- och kommersmedier i huvudfåran. Hånet från Moskva avfärdades förstås som «propaganda», men man har alldeles rätt i att det rör sig om paranoja och oförmåga att läsa den geopolitiska situationen rätt.
För egen del anser jag mig härstädes ha en becksvart och dyster retorik om «det svåra tjugotalet», en förutsägelse halvt på skämt som i tillämpliga drag ändå har blivit sannspådd, men den är i jämförelse med den offentliga diskursen om klimatapokalyps och nu även rysk invasion närmast att betrakta som en västanfläkt, i så måtto att den för vår del mestadels resulterar i ekonomisk och politisk nedgång snarare än död och förintelse.
Samtidigt är inte allt alltid vad det synes vara, och man gör det nog lätt för sig om man avfärdar hela ledargarnityret som psykotiska tokstollar. Här är något annat i görningen, och man frestas misstänka att man förbereder en kursomläggning avseende Ukraïna och därför har behov av en mindre avledningsmanöver.
Det finns nämligen ingenting som skiljer Rysslands intentioner, ambitioner och förmåga i dag jämfört med 2022 eller för den delen 2014, och tanken att Ryssland skulle anfalla Sverige är alltjämt orealistisk – annat än som svar på amerikansk aggression förstås, nu när vi är på väg in i Nato.
Den enda konkreta skillnaden är att stödet till Ukraïna är på upphällningen, och att Ryssland därför kommer att vinna kriget – eller snarare har vunnit det. Men eftersom man redan från början målade in sig i ett hörn när man hävdade evigt stöd till Kiev, har man nu att ta sig ur detta dilemma utan att alldeles förlora ansiktet.
Vidare hävdade man att Ryssland «inte får» vinna, eftersom man då skulle få blodad tand att fortsätta med vidare aggressioner. Alltså alltjämt utan minsta förståelse för konfliktens kärna, eller det faktum att Ryssland varken vill eller kan angripa Nato-länder med mångfaldigt större kapacitet.
Barnen kan därför sova på hög kudde, ty Putin kommer inte att hälsa på, varken nu eller i framtiden. Inte heller kommer Sverige att svämmas över, torka ut, krossas under is eller på annat sätt omfattas av någon «klimatkris» under de kommande femtio tusen åren. Däremot lär Sverige gå mot en period av omfattande ekonomisk och annan kräftgång, om det utflippade ledarskapet fortsätter med detta slags dårpladder istället för att hantera verkliga problem.
