Politisk korrekthet fordrar att man hejar på Israel när den latenta konflikten i Palestina blossar upp, som när Hamas dyker upp som gubben i lådan med en massiv sats av kinapuffar från Gaza in i ockuperad terräng. Traditionellt har vi en annan uppdelning, där vänstern hejar på araberna och högern på judarna, men numera är det alltså kutym att över hela linjen ta Tel Avivs parti.
Detta för att Israel är Mellanösterns enda (halv)demokrati, om än också Mellanösterns enda ockupationsmakt. Och ty förintelsen, detta djupa sår i europeisk historia, tillsammans med den tidigare kristna antisemitismen, som grundlade annihilationen. En annan faktor är att arabernas terror kanske inte lockar så mycket sedan den fick fast fotfäste på europeisk mark.
Själv hejar jag egentligen inte på någon, och kunde inte bry mig mindre. Det är inte mitt krig, inte min konflikt och inte min sak att lägga mig i andras angelägenheter. För mitt vidkommande kan man lika gärna omvandla hela Palestina till en solcellspark, och både judar och araber kan väl emigrera till USA.
Men å andra sidan får konflikten konsekvenser för mig och andra, varför man ändå har viss rätt att yppa sin mening. Här som i andra konflikter stödjer jag mig på folkrätten, den enda parameter av vikt i internationell juridik. Med den som fond är Israel inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt, utan även världens enda apartheidstat, och den mest aggressiva av ett fåtal etnostater. Av det skälet frestas man ta arabernas parti.
(Fan, jag inser att jag låter som en gammal sosse… men det var ändå ett av ett fåtal goda drag bland den äldre frihetliga vänstern, att prioritera folkrätten.)
Men trots Israels «fullskaliga» invasion av Palestina, om än i snigeltempo genom kontinuerlig bosättarpolitik, ser vi här inga sanktioner utpytsade från Washington och Bryssel, nämligen av historiska, religiösa, kulturella och doktrinära skäl. USA har till och med flyttat sin ambassad från Tel Aviv till ockuperade Jerusalem för att markera sitt gillande av erövringen.
Den «regelbaserade världsordningen» tycks således inte falla ut likvärdigt för konflikterna i Palestina respektive Ukraïna, utan dras med ett omfattande mått av bias och godtycke. Även av det skälet frestas man ta filistéernas parti, för att denna ordning inte är rättvis eller uppbygglig.
Fast att «stå med» Palestina är i grunden lika meningslöst som att «stå med» Ukraïna, eftersom båda dessa makter är dömda att förlora, om än i olika mak. Apartheidstaten har alldeles för stora muskler för att Hamas ska kunna orsaka annat än små skärsår, och Israel kommer att bomba sönder och samman Gaza än en gång, till palestinska folkets stora sorg och vrede.
Med den stora skillnaden att statsteves Bengt Norborg och Elin Jönsson inte kommer att finnas på plats för att leverera socialpornografisk journalistik kring saken, så som i Ukraïna.
