Det är inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt som har gjort bort sig för evinnerlig tid genom att anställa folkmord på palestinier i Gaza, utan även de svenska kommersmedier vars ledarstick unisont tar den israeliska skurkstatens parti. Att judarna kontrollerar tidningarna sägs vara en «antisemitisk» skröna, men under det senaste halvåret har vi fått svart på vitt i den frågan.
I ett färskt ledarstick i en notorisk tidning beklagar man sig över att ungdomar under demonstrationer skanderar «krossa sionismen», samt undrar varför man inte lika gärna angriper indisk, kinesisk eller katalansk nationalism sålunda. Man försöker vidare associera med Sovjetunionen och kommunism, då sådana uttryck nyttjades av den falangen.
Ledarskribenten i fråga är emellertid antingen felprogrammerad eller rent av dum i huvudet om han inte förstår skillnaden mellan judisk och annan nationalism. Förmodligen bådadera, givet vad han har presterat tidigare i en rad vitt skilda spörsmål.
Folk utan land som har drivit nationalistiska rörelser har gjort det på den plats där de redan befinner sig och där de hör hemma, som en ganska färsk reaktion mot kolonialism från imperier i grannskapet. Man kan alltså svårligen ha något emot att baltstater återuppstår efter det sovjetiska imperiets fall, eller att tjecker och slovaker bildar nation.
Det finns inte heller någon som missunnar judar ett projekt av samma natur, men den fundamentala skillnaden här är att judar inte bara är ett folk utan land, utan även att de är utspridda över den europeiska kontinenten och ständigt fördrivna under religiös och sedermera etnisk diskriminering. De har ingen vedertagen territorialrätt där de befinner sig.
Den sionistiska rörelsen är ett svar på detta, med mål om att bilda nation i det «ursprungliga» hemlandet i Palestina. Även det vore helt i sin ordning, om det inte vore för att två tusen år har förflutit sedan judarna fördrevs av Rom, och att det därstädes redan finns en etablerad befolkning.
Bäst före-datum för att återetablera en stat i området har alltså med råge passerats, och det som väller ur den sionistiska förpackningen är därför en synnerligen illaluktande sörja som vi benämner kolonialism, apartheid, ockupation, bosättarpolitik, fördrivning, folkmord och förtryck, företeelser som inte föreligger hos andra nationalistiska rörelser med mer naturliga anspråk.
Judarnas folkrätt att bilda stat trumfar alltså inte palestiniernas folkrätt att kontrollera det område de har behärskat under lång tid. Hittepåstaten Israel bildades med våld i strid mot den etablerade lokalbefolkningen och det övriga grannskapet, men de västliga kolonialmakter som borgade för arrangemanget tog ingen notis om saken.
Till yttermera visso har judarna i allt visat tecken på att man inte är nöjda med den tvåstatslösning som kolonialmakterna drog upp, utan vill lägga under sig hela Palestina, antingen genom långsam och kontinuerlig bosättarpolitik på kvarvarande palestinsk mark, eller genom att nyttja palestinskt motstånd som förevändning för militär framryckning, som nu i Gaza.
Sådan kolonialism har världen helt enkelt fått nog av, och därför protesterar man mot den israeliska sionismen. Sådan apartheid har världen sett tillräckligt av, och därför protesterar man mot den judiska sionismen. Det är i grunden inte en fråga om ideologi, höger eller vänster, utan om elementär folkrätt och grundläggande anständighet.
Mna kan här tänka sig att ett folk som vill ha ett hemland även vill leva i fred och harmoni med grannskapet, villkor som här inte är uppfyllda, och förmodligen aldrig kommer att bli det. En bättre lösning är då att judarna köper mark i ett område där man har sympatier, exempelvis Florida, och där upprättar en judisk stat.
På så sätt behöver USA inte heller längre använda sin militära överkapacitet i Mellanöstern, eller tynga budgeten med ständiga utgifter för det israeliska försvaret. Judarna får ett hemland, Mellanöstern får fred och världen i övrigt kan dra en lättnadens suck.
