Tidöregeringens betänkande om nästa regleringsbrev för statsmedierna – så kallad public service broadcasting eller medier i allmänhetens tjänst – dimper i dag ned hos kulturministern, varvid den sedvanliga byråkratin ska ha sin gång. Småningom utkristalliseras något urvattnat förslag, som sedan ska baxas igenom riksdagen.
Någon «slakt» så som sossetrollen yrar om blir det emellertid inte, om man får tro kommitténs statstevevänliga folkpartist Lars Leijonborg. Däremot en rad effektiviseringar, vilket kan innebära sammanslagningar av de allt fler mediebolagen i statens sold.
Från socialistiskt håll befarar man även att man inte längre ska få behålla den oerhörda fördel man har i statsmedier med stor kantring åt vänster i såväl utbud som nyhetsrapportering och debatt, då direktiv kan finnas om att upprätthålla objektivitet och opartiskhet. Alltså på riktigt, inte i en faktaruta om att man låtsas sträva efter sådan.
Sedan länge är det nämligen känt att ju längre till vänster väljare står, desto mer tillfreds är man med statsmedierna, och vice versa. Ett flertal medarbetare vittnar om en personalkultur inpyrd i vänsterns doktriner, och en rad utredningar och rapporter har slagit fast personalstyrkans förankring i vänsterns partiflora.
Tittaren märker enkelt hur detta implementeras, exempelvis i hur mångfald i kultur och etnicitet återspeglas genom att kvotera in invandrare som pratar så usel svenska att inslaget måste textas, på bekostnad av mer kompetenta svenskar som därmed ratas för vänsterns kvoteringspolitik. Samtidigt begränsas mångfalden i åsikter genom att aktivt motarbeta Sverigedemokraterna och dess politik.
Mångfalden i kulturen lämnar mycket i övrigt att önska, då statsmedierna har förfallit till skir mainstream av amerikanskt och annat engelskspråkigt innehåll som Taylor Swift, förortsrap och Netflix-serier, och den som söker något om CJK-pop eller annan musik eller film utanför den gyllene biljonens Väst får leta förgäves – såvida det inte handlar om nedlåtande propaganda, förstås. Ja, inte ens fransk, spansk och annan europeisk kultur förekommer annat än i melodifestivalsammanhang.
Det vore således önskvärt att statsmedia bleve betydligt mer smala och spetsiga i sitt uppdrag, och att man inte alls befattar sig med sådant som redan är välrepresenterat i kommersiella medier och andra sammanhang. Medier i allmänhetens tjänst åligger att förmedla trovärdig, opartisk och objektiv nyhetsförmedling och debatt, helst dygnet runt, en verksamhet som kan utvecklas hur mycket som helst när budgeten för amerikanska filmer, melodifestival och sportevenemang återbördas till kärnuppdragets fromma.
Det torde vidare vara självklart att statsmedier ska återspegla svensk kultur i hög utsträckning, med vilket inte menas gangsterrap från förorten, utan snarare klassisk film och smalare produktioner. Men uppdrgaet måste också vara att spegla världen korrekt, snarare än att som i dag sätta fram en förvrängd skrattspegel för att karikera en rad nationer och kulturer i nationalistisk självgodhet.
Sannolikt går man dock bet på uppgiften, då statsmedierna är en organism med välutvecklat försvar, en gammelgädda som vet att undvika de politiska finterna för att överleva i karaktär och andemening. Det enda riktiga vore att spränga luftslottet i bitar, och att från grunden bygga upp en helt ny verksamhet med fräscha förutsättningar och medarbetare.
