Vi var alla amerikaner den där dagen då USA angreps av terrorister för tjugo år sedan. Det var lätt att ta parti mot fega uslingar som angrep civila personer i spektakulära och avskyvärda illdåd i den religiösa extremismens namn. Den sortens krigshandlingar kommer aldrig att tolereras eller ses som legitima.
Regeringar världen över hade därför inte mycket att sätta emot när USA meddelade att man var either with us or against us, utan tvangs mer eller mindre att mönstra sina nationer i det kommande kriget mot terrorn och ställa sina arméer och övriga resurser till förfogande.
Det hade varit moraliskt förkastligt att agera annorlunda, och inte heller i enlighet med det folkliga sentimentet vid tiden. Det var inte bara USA som angreps, utan hela västvärlden – vilket snart skulle visa sig i praktiken när Europa blev måltavla som en konsekvens av sitt engagemang.
Men i den vrede och revanschlusta som präglade den inledande invasionen av Afghanistan fanns också nyckeln till det formidabla debacle som den amerikanska insatsen småningom skulle leda till. Visserligen var man införstådd med att det skulle ta lång tid att besegra terrorn, men man hade ändå ingen plan, utan sköt från höften med allt man hade, utan att förstå vad det skulle leda till.
Om den inledande manövern ändå var begriplig och försvarbar, utgjorde de senare operationerna rena galenskapen. Irak invaderade man under den falska förespeglingen om förekomsten av «massförstörelsevapen», och det egentliga syftet var att störta Saddam Hussein och etablera en liberal demokrati uppifrån, så kallad bombliberalism.
«Beviset» som presenterades var i själva verket en påse med tvättpulver eller något annat (det egna kokainet, månne?) som Colin Powell viftade med i FN för att uppamma stöd för en invasion. Konsekvensen av invasionen blev emellertid inte den avsedda, utan man bröt istället sönder den stabilitet som Saddams regim borgade för.
En sekteristisk strid tog vid, vilket småningom ledde till att Islamiska staten etablerades som en hundrafalt mer potent organisation än al-Qaida, med förmåga till statsbildning och regelrätt krig. I kombination med revolutionära strömningar under den «Arabiska våren», i vilken USA tog sin hand från diktatorers stabila styren, blev resultatet Mellanösterns kollaps i omfattande inbördeskrig i Irak och Syrien.
För det senare har inte minst Europa fått plikta genom omfattande flyktinginvandring, politisk polarisering och destabilisering, konsekvenser som i grunden har rivit stora hål i den europeiska gemenskapen, och som kommer att finnas med oss för lång tid framåt. USA har ännu att kompensera Europa för de sår man har rivit upp, förslagsvis med €10M per flykting, eller motsvarande runt tio biljoner euro.
De amerikanska operationerna har även präglats av kraftiga avsteg från demokrati och mänskliga rättigheter, bland annat genom sanktionerat bruk av tortyr, extraterritoriella koncentrationsläger (Guantánamo) och luftburna «förstärkta förhörsmetoder». Även marionetten Sverige har deltagit i den ruljangsen genom att utan att blinka låta CIA plocka två egyptier på Arlanda, under hot om amerikansk handelsblockad – så mycket är mänskliga rättigheter värda i praktiken.
Terrorattentaten 2001 kunde ha undvikits med en fungerande underrättelsetjänst. Problemet var att man hade alldeles för mycket information, och därmed inte förmådde snappa upp signaler i det omfattande bruset. Svaret på det blev inte oväntat att man installerade en total övervakningsregim av både den egna befolkningen och den i andra länder, eftersom man hade metoderna och instrumenten i form av bakdörrar i telekomutrustning och nät.
På dagen tjugo år efter attentaten har USA nyligen avslutat invasionen av Afghanistan, med resultat att talibanregimen har ersatts av samma talibanregim, till en kostnad av 2 000 000 000 000 dollar, 200 000 döda och ett svårt skadat amerikanskt anseende. Kriget i Irak har kostat lika mycket, men med ungefär en miljon offer.
Terrorn har man dock inte kuvat, utan den lever kvar i högsta välmåga, även om man på amerikansk mark har varit relativt förskonad. Det beror på att terror inte kan vinnas med militära medel, eftersom terror är en idé snarare än en väldefinierad kropp som kan skjutas ned. När man väl har dödat tusen terrorister, står två tusen nya beredda att axla manteln, nu med än större beslutsamhet.
Den enes terror är den andres frihetskrig, och det är förstås ingen tvekan om att USA på eget bevåg, med benäget bistånd av EU, har skapat terrormonstret genom ständiga manövrer i Mellanöstern och Centralasien. Därefter har man bara gött det än mer, och försett det med än fler vapen.
Washington har således sent omsider kommit till insikt om att man inte förmår bygga demokratier med invasion och vapenmakt, och man drar sig därför tillbaka för att slicka sina sår. Det vidare «kriget mot terrorn» kommer att bedrivas med enskilda operationer och meningslösa drönarattacker med omfattande «kollateral» skada i form av oskyldiga civila.
Det är därför terrorn som står som segrare, medan USA är den givna förloraren. Man förlorade inte bara «kriget mot terrorn», utan även sin roll som «den fria världens ledare». Interna konflikter och ett uruselt svar på coronapandemin har cementerat uppfattningen att USA är ett sönderfallande imperium – i dag är ingen amerikan, utan man ser allt mer med förakt på denna korkade och våldsamma nation.
USA dog således verkligen den där dagen för tjugo år sedan, när Osama bin Laden fick in en veritabel fullträff i USA:s hjärta. I symbolisk mening, naturligtvis. Det blev början till USA:s fall, och vi bevittnar alltjämt den utdragna dödsprocessen.
Samtidigt har man småningom kommit till insikt om hur Kina under radarn har (åter)etablerat sig som en ny supermakt, i skuggan av de amerikanska destruktiva krigen. Inte som en utmanare till USA:s roll som global hegemon, men som en regional suverän, med en annan politisk och social modell, med en annan kultur, med andra metoder att hantera terror och liknande problem.
Amerika skulle förstås gärna vilja behålla sin forna roll, och man ser sig fortfarande som en «exceptionell» nation. Men självbilden motsvarar inte längre verkligheten, även om det kommer att ta lång tid att inse det. Man får nöja sig med att vara en i mängden av stormakter, vilket ändå är det normala för världen – det är ingen bra ordning med en ensam herre på täppan.