Amerikanska skurkstaten under Trump har som det rövarband man är lagt beslag på drygt en femtedel av Venezuelas oljereserver, eller 65 miljarder fat av närmare 300 miljarder. Approprieringen är i form av ett hundraårigt «avtal» mellan skurkstaten USA och den faktiska marionettstaten Venezuela, som ju kontrolleras från Washington sedan ett år tillbaka, efter att USA kidnappat landets ledare och hotat regeringen.
Något omedelbart resultat av «avtalet» kommer inte att bli fallet, då det krävs omfattande investeringar för att omsätta Venezuelas svårbearbetade råolja i kommersiella produkter. Det är dessa investeringar USA och kanske Europa ska stå för, i «utbyte» mot att Venezuela därmed får fart på sin oljeekonomi – sanktionerna slopas samtidigt, de som är den egentliga orsaken till Venezuelas tillstånd.
Problemet är bara att det redan finns ett sådant avtal, klubbat av parlamentet. Nämligen det mellan Caracas och Beijing om exakt samma slags utvinning, men på högst frivillig och affärsmässig grund, till skillnad från amerikansk «economic coercion». Parlamentet är inte tillfrågat denna gång, utan «avtalet» har dikterats av Vita huset och skrivits under av «interrimpresidenten» Rodríguez under tvångsmässiga former.
«Avtalet» är därmed olagligt, och bör bli föremål för utredning av FN. En permanent medlem i säkerhetsrådet lär visserligen lägga in sitt veto, men saken bör hur som helst hållas under konstant belysning – det kommer en tid efter Trump.
Saken visar att USA:s utrikespolitik alltjämt är resursbaserad, och samma grund föreligger naturligtvis i Persiska viken i kriget mot Iran. Men det finns ytterligare en dimension, som stavas Kina – USA vill inte bara säkra sin egen energidominans, utan samtidigt sinka Beijings.
Till skillnad från Bryssel och Europa förstår både Vita huset och Zhongnanhai, för att inte tala om Kreml, vikten av energisäkerhet. Utan sådan står man sig slätt i orostider, vilket för närvarande framgår med all önskvärd tydlighet i Europa, där elpriset är två till tre gånger högre än i USA och Kina, Det går inte att konkurrera under sådana villkor, varför europeisk ekonomi halkar efter.
Här framgår också de olika modi operandi med vilka USA respektive Kina utövar sitt inflytande. Den amerikanska skurkregimen nyttjar hård makt med vapenskrammel, regelrätt krig, sanktioner, ekonomiskt tvång, hot, handelstullar och hela enchiladan av tvångsinstrument.
Kina å andra sidan använder mjuk makt rakt igenom när man bygger hundratals hamnar i Afrika, när man slår den Nya sidenvägen över Eurasien, när man investerar i infrastruktur över hela Eurasien och Afrika och när man slår en deal om olja med Mellanöstern eller för den delen Venezuela. Men om man ska förstå tyckarna i medier och «tankesmedjor» är det alltså Kina som är det stora hotet, inte USA…