Trump och Putin möts under dagen i Alaska för preliminära samtal kring en lösning av skärmytslingen i Ukraïna. För Donalds vidkommande gäller saken främst att bilägga konflikten och få åtkomst till jordartsmetaller i de nya ryska oblasten. Han tror sig kunna hämta hem Nobels fredspris för det, men så fungerar det nog inte.
Vladimir vill även han få slut på inbördeskriget, eftersom det tär hårt på ekonomin och det politiska kapitalet. Men kompromissviljan är i hans fall mer begränsad, då Kreml inte kan tolerera några som helst eftergifter kring konfliktens kärna, den om Natos expansion.
Eftergiftspolitik är dålig politik, men Ryssland hade nog inte så mycket annat val än att se på när Tjeckien, Ungern och Polen anslöt 1999, trots försäkringar om att så inte skulle ske. I rask takt vidgades pakten med Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien 2004, därefter med Albanien och Kroatien 2009. Montenegro och Nordmakedonien tillkom senare, och slutligen Finland och Sverige ipso facto.
Den ryska federationen försvagades kraftigt efter Sovjetunionens kollaps, och den neokonservativa chockpolitiken fungerade inte som avsett när oligarker roffade åt sig tillgångarna och korruptionen bredde ut sig. Brödköerna och andra anomalier kanske försvann, men folket blev knappast rikare. Ryssland har haft en fortsatt svag ekonomisk utveckling, men har ändå en stabil näring i energiexporten.
En röd linje gäller dock Ukraïna, vars närhet till Moskva är en säkerhetspolitisk fråga av största vikt för Kreml. Terrängen i området är dessutom flack, till skillnad från de skogiga träskmarkerna kring Karelen. Hit men inte längre, har varit Putins bud, och det är han inte beredd att förhandla om.
Väst har emellertid inte varit berett att ge upp sin murbräcka i Kiev, som man har bearbetat intensivt under lång tid i syfte att slå in en kil mot Ryssland. Trump är härvidlag ett undantag, eftersom han inte hör till samma slags klaner som har söndrat och härskat under Pax americana.
Donald gör hellre business, och med det kan Moskva leva. Putin skulle kunna ge Trump guld och gröna skogar i utbyte mot stabilitet kring Ukraïna, en ny säkerhetspolitisk doktrin som skulle garanteras av USA och helt enkelt åsidosätta hökarna i Bryssel.
Inte för att man kan lita på Västs ord, det är Natos aggressiva expansion ett levande bevis för, men Moskva har under alla omständigheter satt ned foten och visat att man inte längre tolererar fortsatt vidgning av pakten. Av det borde Bryssel dra lärdom, och därmed dra ett streck i sanden.
De sura minerna lär väl bestå under en tid, även när konflikten har bilagts. Men realpolitiken här är att Ryssland handlar friskt med Kina, Indien och många fler, och egentligen inte behöver EU, medan EU alltjämt befinner sig i energikris. Grundtipset får därför bli att kranarna snart nog slås på igen, att rören lagas och att gasen och oljan flödar som aldrig förr.
