Tehran förefaller reda ut situationen, trots Donald Bombs försäkran om att «hjälp» är på väg. Det senare skulle väl då bestå i en väl lagd matta över kritisk infrastruktur, kanske något oljefält, eller möjligen en riktad attack mot någon politisk företrädare. Men det räcker nog inte för att störta regimen.
En intressant ingrediens i proteströrelsen är Starlink, ett av den av vänstern så hatade Elon Musks sidoprojekt, som togs i bruk över Iran i juni i år. Satellitnätverket är visserligen förbjudet i Iran, men det hindrar ju inte att illegala terminaler och paraboler växer fram över landet, vilket då möjliggör kommunikation även när Tehran släcker det ordinarie nätet.
Den ledarlösa massan har således kunnat organiseras med hjälp av denna tekniska infrastruktur, och bakom kulisserna finner man inte oväntat Mossad och CIA, som i sedvanlig ordning har bistått i att uppvigla och koordinera en ny «färgrevolution», just den sortens inblandning i andra länders interna angelägenheter som USA alldeles nyss sade sig ha lämnat bakom sig, innan man slog till i Venezuela och så att säga reverserade sin policy med dunder och brak.
Men hierokraterna i Tehran står inte alldeles hjälplösa i denna nyordning, utan har med Starlink kunnat triangulera fram exakta positioner för var spionerna håller hus, och sedermera gripit eller i förekommande fall likviderat dem. Man kan tänka att det är just detta som har fått Donald Bomb att komma ridande på sin vita springare, mer än någon sympati med iranska folket.
Det är också detta som gör att protesterna nu kan tryckas ned, eftersom man saknar koordination, ledarskap och den kraft som behövs för att rucka på den bestående ordningen. Det blir ingen förändring förrän några inre hjältar träder fram och en miljonhövdad skara framträder enat på något torg. Starlink medger inte den kritiska massan.
Framförallt är planen att åter installera Washingtons man i Iran, den forne shahens son Reza Pahlavi, dömd att misslyckas. Att återupprätta monarkin är inte heller rätt väg för Iran, utan vägen framåt ligger i en sekulär demokratisk republik. Hur detta ska ske vet inte jag, och inte heller någon annan, men det är ytterst en sak för perserna, och bara för perserna.
«Färgrevolutioner» är inte behjälpliga i detta avseende, utan leder bara till samma misslyckande som under den «arabiska våren» eller i Ukraïna, det vill säga med splittring och än mer konflikt. Då är utvecklingen i den forna diktaturen Sydkorea med liknande skeenden bättre inspirationskällor, det vill säga en spontan organisk inre rörelse som småningom resulterar i politisk mångfald.