Man kunde kanske ha förväntat sig att tongångarna i Europa efter de oprovocerade israeliska och amerikanska angreppen mot Iran skulle likna dem efter den ryska aggressionen mot Ukraïna. «Vi står med Iran», iranska flaggor på kavajen, sanktionspaket riktade mot Washington och Tel Aviv samt omfattande leveranser av pansarskott, stridsfordon och robotsystem till Tehran. Ty den «regelbaserade världsordningen» och så vidare.
Men något stöd för folkrätten eller avståndstagande från «den starkes rätt» kan inte skönjas alls, utan tvärtom tar man i sedvanlig ordning parti för apartheidstaten Israels angrepp och de amerikanska okynnesbombningarna. «Israel har rätt att försvara sig», som den fåniga klichén brukar lyda.
Sverige tycks här raskt ha fått en ny utrikespolitik, i det att den (i alla bemärkelser) lille statsministern uttalat att för Sverige förblir det viktigt att Iran inte utvecklar kärnvapen, en utsaga som inte påträffas alls i nuvarande eller tidigare utrikespolitiska dokument, utan tycks vara en karbonkopia av den amerikanska hållningen. I Europa har den förvirrade skatan Kallas och marionetten Starmer uttalat exakt samma mantra.
Den utrikespolitiska deklarationen avhandlar visserligen Iran, men säger inget alls om någon bomb. Däremot påtalas flera gånger stödet för folkrätten i dokumentet, inte minst i dess inledning: demokratiska värderingar och folkrätten utgör ledstjärnor.
Angående situationen i Gaza betonas att folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras, och att det på sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Vidare framhävs generellt: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Men om folkrätten är så viktig för Sveriges vidkommande – och det bör den vara, det är det enda skydd små länder har mot stormakter – måste man alltså upprätthålla den i varje ögonblick och inte göra skillnad mellan länder. I annat fall har man dumpat folkrätten och klargjort för omvärlden att den starkes rätt gäller – fritt fram för Ryssland att invadera, med andra ord.
Folkrättens tillämpning på Iran är att folket 1979 iscensatte en revolution mot den brittiskamerikanska marionettregimen, och att man därmed valde att gå sin egen väg i en islamisk republik. Om det kan man tycka vad man vill, det är vad majoriteten ville och vad majoriteten alltjämt omhuldar. Det är fullt möjligt att på en och samma gång ta avstånd från islam och dess avarter, och att försvara folkets rätt att välja väg.
Samtidigt ska man komma ihåg att den retorik som emanerar från Tehran har sin grund i långvarig västlig kolonisation och exploatering av Iran och Mellanöstern, och att de åtgärder man vidtar mot amerikanska och israeliska mål är en konsekvens av denna västliga aggression. Persien i sig självt har aldrig utgjort ett hot mot Väst och allra minst Sverige. Huruvida man ska benämna det som frihetskamp eller terrorism beror alltså på från vilken sida man betraktar saken.
Trängda stater tenderar att inta en tämligen hård och extremistisk hållning, och Iran är i detta avseende lika trängt som Nordkorea, Kuba och andra länder under västligt förtryck. Överlevnadsinstinkten blir primär och allt annat sekundärt.
För Nordkoreas del har denna situation inneburit att man har offrat allt på att utveckla ett kärnvapenprogram, naturligtvis inte för att anfalla andra utan för att freda sig mot amerikansk aggression. Nordkorea «fick inte» utveckla kärnvapen, men man gjorde det i alla fall, under hårda sanktioner från Väst. Därmed går landet säkert från amerikansk aggression, och tids nog kan man släppa paranojan och utvecklas till ett mer normalt land.
Iran har vacklat i samma ambition, eftersom man ändå har kunnat utverka avtal om att nyttja kärnenergi för fredligt bruk. Men med ungefär fyra års mellanrum tenderar förutsättningarna att växla, senast när Trump under sin första sejour vid makten helt sonika upphävde avtalet. Det finns ingen stabilitet att tala om i denna situation, vilket accentuerades under den senaste tidens oprovocerade anfall från Israel och USA.
För mullorna i Tehran innebär dessa ständiga skiften och de kontinuerliga ekonomiska tvångsmedlen att man frestas utveckla just det domedagsvapen Väst inte vill se, och man bidrar därmed till en ny nordkoreansk situation. Det går i praktiken inte att hindra ett land från att ta den vägen, med mindre än invasion och ockupation.
Skulle Iran använda ett sådant vapen mot Israel? Om man blir attackerad, ja, annars nej. Kärnvapen är per definition ämnade för avskräckning och kan inte användas offensivt mot andra kärnvapenmakter, eftersom det innebär ömsesidig utplåning. Innebörden av en iransk bomb är alltså att man därmed höjer insatserna för skurkstaten Israel att åter oprovocerat angripa landet. Tugget om att «utplåna Israel» är symboliskt religiöst och ska inte tas ordagrant.
Iran ska därför ha en bomb, för att det innebär att man uppnår en tillräcklig nivå av säkerhet för att man ska kunna utveckla sitt land efter en lång tid av exploatering, kolonialism och förtryck. Iran är ytterst en produkt av västerländsk rovdrift på olja och andra former av geopolitiskt förtryck, och den ordningen måste en gång för alla upphöra. Det är den centrala innebörden av folkrätten.
Iran måste även ha en bomb för att täppa till truten på västliga kolonialherrar, inklusive marionetten Kristersson i den amerikanska vasallstaten Sverige. Det har aldrig varit svensk utrikespolitik att tala om för andra länder vad de kan och inte kan göra, och den ordningen måste upphöra omedelbart.
