Kategorier
Politik USA

Islamiska staten som konsekvens av amerikansk utrikespolitik

En amerikansk journalist avrättas av en jihadist i en spektakulär filmsekvens, som sprids över världen och skapar västlig vrede, inte helt olikt reaktionen hos muslimer när islam skymfas av västliga företrädare. Händelsen är kanske tillräcklig för att locka USA och dess allierade in i ytterligare en fas av krigföring i Mellanöstern, vilket måhända är vad islamisterna vill åstadkomma för att ytterligare frammana stöd i regionen för sin kamp.

Ur Islamiska statens synvinkel rättfärdigas dådet enkelt genom att betrakta den amerikanska invasionen i Irak som ett mord på en nation och en kultur, och ett enskilt amerikanskt liv väger här ingenting mot de över hundra tusen civila irakier som dött som en konsekvens av den amerikanska aggressionen. Den muslimska vreden går dock längre tillbaka i tiden än så, och Islamiska staten är i grund och botten en produkt av amerikansk utrikespolitik sedan kalla kriget och in i vår tid, även om man naturligtvis kan följa historiska trådar ännu längre tillbaka.

Ett avgörande vägskäl uppenbarade sig 1979, dels genom den islamiska revolutionen i Iran, som då frivilligt kastade av sig västlig påverkan och frihet för en mer äkta muslimsk identitet, ett fenomen som har förbryllat en del observatörer lika mycket som när väletablerade muslimer i Väst beger sig till Mellanöstern för att delta i heligt krig.

Framförallt kom dock kriget i Afghanistan 1979 att bli den gnista som tände den islamistiska världsbrand vi nu ser brinna för full låga. Afghanistan hade sedan en statskupp 1973 kastat av sig monarkin och bildat en republik. Ännu en statskupp 1978 banade vägen för kommunistiskt styre under Folkdemokratiska partiet, med politiska mål som jämställdhet och sekularism, något som förstås inte sågs med blida ögon av konservativa muslimer.

Uppror och inbördeskrig följde under mujaheddin, gerillakämpar i heligt krig, som försågs med vapen och träning av Pakistan, medan regeringen understöddes av Sovjetunionen. Fraktionsstridigheter inom Folkdemokratiska partiet resulterade småningom i en rad presidentmord, och Sovjetunionen såg sig till slut nödgat att försöka stabilisera situationen genom att skicka in trupp. Någon avsikt att invadera fanns inte, men Sovjetunionen drogs med automatik allt djupare in i kriget, vilket i sin tur skapade internationella förvecklingar och till slut imperiets fall 1989.

Det är här USA kommer in i bilden, eftersom detta var under det kalla kriget. En konstant doktrin i amerikansk utrikespolitik under efterkrigstiden berättade att man ville hejda utbredningen av kommunistiska regimer (dominoteorin) och i görligaste mån sabotera för ärkefienden Sovjetunionen, med alla till buds stående medel. En speciell doktrin under Reagan medgav även öppet och hemligt (olagligt) stöd till alla former av antikommunistiska krafter i syfte att motverka det kommunistiska spöket.

Givet reagandoktrinen kan man därför inte överraskas av att USA valde att stödja afghanska mujaheddin och andra militanta islamistiska grupper för att motverka Sovjetunionens förmodade expansionism. Islamisterna försågs med vapen för flera miljarder dollar, samtidigt som man lät bygga upp en afghansk opiumhandel längs gränsen till Pakistan för att ytterligare förstärka kassaflödet till motståndet. Ironin i att låta amerikanska heroinister och därmed amerikansk brottslighet finansiera islamistiskt uppror i en avlägsen del av världen är svårslagen, särskilt som man samtidigt för ett globalt krig mot narkotikan.

Än mer ironiskt, eller kanske man ska säga tragiskt, är att USA med alla till buds stående medel motarbetade sekulära institutioner, eftersom dessa gynnade den marxistiska regeringen. Man lät således trycka upp miljontals skolböcker som lärde barn räkna med vapen och skriva med termer från fundamentalistisk islam: A för allah, J för jihad, och så vidare. Materialet har sedan dess utgjort en kärna i afghansk skolundervisning, även under Talibanerna.

Reagan med afghanska mujaheddin, 1983. Bild: allmän egendom.

Bilden av Reagan i Vita huset med vad han kallade «frihetskämpar» från afghanska mujaheddin är en klassiker som berättar hur ett förrädiskt USA ständigt skiftar bland sina vänner och fiender för att schackra fram resultat i världspolitiken. Osama bin Laden stod inte på CIA:s lönelista, men han försågs ändå med amerikanska vapen och amerikanskt stöd, samtidigt som han gavs fria händer att nyttja sitt saudiska kapital för att bygga upp en organisation som sedermera skulle vändas mot USA.

Mujaheddins träningsläger i Afghanistan gick under benämningen al Qaida, helt enkelt arabiska för basen, men termen kom senare att beteckna den islamistiska organisation som från 1988 växte fram under bin Laden. Att man sedermera kom att vända sig mot USA beror på att Saudiarabien lät amerikansk trupp stationeras i bin Ladens hemland under det första kriget mot Irak, då Kuwait invaderades; bin Laden betraktade detta som ett saudiskt svek mot islam, och som svar förvisades bin Laden från Saudiarabien.

De «frihetskämpar» USA hade stött i kampen mot den globala kommunismens förmodade utbredning hade nu vänt sin vrede mot USA, och kallas därför hädanefter prompt «terrorister». Målet var nu högre ställt mot ett globalt jihad, och rörelsen fick fotfäste i stora delar av den muslimska världen som en statslös och panarabisk eller panislamisk organisation. Man tog Palestinas parti mot Israel och därmed USA, och man gav amerikanska intressen skrämselhicka med ett antal terrordåd världen över, naturligtvis med kulmen den elfte september 2001.

Den amerikanska vreden lät då bomberna åter hagla över Afghanistan i syfte att tillfångata bin Laden och göra ner den talibanregim man själv hade låtit vaska fram till makten, och man ville nu «befria kvinnorna» från de slöjor man själv hade anbefallt med sitt textboksmaterial om islamistisk fundamentalism. Men basen hade då redan spridits över världen, och i Afghanistan fanns bara samma slags gerillamotstånd som tidigare; det var ett krig som inte kunde vinnas.

När USA och dess allierade under den falska förevändningen om existensen av massförstörelsevapen åter invaderade Irak lät man montera ned den sekulära ordning som hållit klaner i schack, samtidigt som man gav fritt spelrum för al Qaida och andra fraktioner att i den efterföljande laglösheten attrahera anhängare och bygga vidare på sin organisation.

Under den arabiska våren, då ytterligare ett antal sekulära regimer i regionen störtades, växte grogrunden för islamism än mer, då Muslimska brödraskapet tog makten i ett antal länder och där påbörjade en islamiseringsprocess. Protesterna i Syrien ledde snarare till inbördeskrig, då president Assad inte lät sig avskräckas och då omvärlden denna gång inte heller kom till undsättning med liberala bomber.

Irakiska al Qaida, eller Islamiska staten i Irak som organisationen nu kallades, kunde här nyttja klanfraktioner för att börja infiltrera Syrien, och därmed förgrenades rörelsen år 2012 i en mujaheddin med syfte att störta Assad från makten, och vi har här länge hört krav på att västmakterna åter ska stödja denna typ av islamistiska gerillakrigare mot den sekuläre presidenten, det vill säga göra om misstagen från Afghanistan och Irak ytterligare en gång.

Islamiska staten i Irak och Syrien, eller numera kort och gott Islamiska staten, är således den senaste inkarnationen av denna organiska framväxt av fundamentalistisk islam, och den har sitt egentliga ursprung i den amerikanska utrikespolitik som födde fram al Qaida, även om de kvarvarande resterna av al Qaida numera är motståndare till Islamiska staten.

I Väst finns dock inte längre någon vilja att komma till undsättning med trupp, eftersom drygt ett decennium av krig på flera fronter har tärt på både ekonomin och demokratin; det finns inte längre något folkligt stöd för en sådan kampanj. Man nöjer sig därför med sporadiska flyganfall mot strategiska mål, samtidigt som man vill beväpna kurderna för att möta Islamiska statens utbredning.

Kurderna i Irak, Syrien och även Turkiet är alltså det folkslag som USA och västmakterna länge motarbetat, särskilt vad gäller anspråken på en egen stat. Nu tycks man dock acceptera att de raka koloniala gränsdragningarna är på väg att luckras upp en gång för alla, och då kan man lika gärna beväpna kurderna och i slutändan låta dem kontrollera ett eget territorium.

Väst har således gett upp och har helt förlorat kontrollen över händelseutvecklingen i regionen. USA borde förstås aldrig ha gett sig in i den högst lokala konflikten i Afghanistan, och man borde heller aldrig ha gett sitt stöd till organisationer vars värderingar man egentligen inte delar. Allra minst borde man ha pillat i stabila sekulära statsbildningar i revanschsyfte, som i Irak, ty här föll som en konsekvens dominobrickorna en efter en i rask följd. Det är således den amerikanska inkonsekvensen och ohederligheten som är den yttersta orsaken till det instabila läget i Mellanöstern och till fundamentalismens och terrorismens framväxt.

Den bästa strategin är här ickeinblandning, att låta regionens aktörer själva göra upp om gränsdragningar. Det vore mig främmande att hävda något slags stöd för Islamiska staten och dess barbariska värderingar och metoder, men det är samtidigt inte alls svårt att förstå hur en sådan organisation kan utgöra en lockelse även för muslimer i trygga Sverige och övriga Västvärlden.

Alternativt piskas Obama och hans allierade in i ett krig han inte vill ha, och så upprepar vi de historiska misstagen ytterligare en gång. Ironin här är att USA visserligen lyckades försätta Sovjetunionen i konkurs genom att stödja islamistisk fundamentalism och alliera sig med Kina, men i dess ställe fick man alltså globalt jihad, rysk revanschism och ett ekonomiskt hot i form av ett urstarkt och pånyttfött Kina – medan vi andra fick ett flyktingproblem.

Islamiska statens banér. Bild: allmän egendom.