I mer vardagliga termer brukar man tala om att den «senaste istiden» upphörde för tolv tusen år sedan, varefter områden som Sverige kunde koloniseras. Men i själva verket var det då den senaste nedisningen som drog sig tillbaka, efter drygt hundra tusen års verkan, som en del i den kvartära glacialen från 2.58 Ma sedan och framåt.
Istid har vi annars haft i 33.9 miljoner år, och har fortfarande, nämligen kenozoisk istid. Istid är per definition en geologisk tidsperiod i vilken en kryosfär föreligger, alltså poler täckta av is. Det är inte jordens normaltillstånd, utan har bara förelegat under 15 % av planetens existens.
Normaltillståndet är istället drivhusklimat, med temperaturer från 28 °C vid ekvatorn till runt nollpunkten vid polerna, vilket medger rikt liv över hela planetens yta. Även vid drivhusklimat förekommer is och snö, men inte i form av kontinenter som Arktis och Antarktis – eller som en snöbollsjord, vilket har förekommit ett par gånger.
Det är viktigt påpeka att jorden inte kan bli så mycket varmare än så, och det finns alltså inte någon som helst risk för att planeten ska «brinna upp» eller bli «obeboelig». Det finns inte heller någon risk för att mänskligheten ska försvinna, eftersom människan är ett ekvatordjur särskilt anpassat till drivhustemperaturer.
Däremot kommer vidare global uppvärmning att småningom smälta polerna och därmed bidra till istidens slut, med konsekvenser att havsnivån höjs ytterligare sjuttio meter. Men eftersom det är en process som sker över tusentals år kommer det inte att märkas i realtid, och konsekvenserna hanteras enkelt av kommande generationer.
New York kanske inte kommer att finnas om fem tusen år, men å andra sidan är det ingen som i dag saknar Birka, Shangdu, Loulan eller Machu Picchu. Städer kommer och går, naturen ändras kontinuerligt och människan följer i dess spår. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. Vad är det man är så rädd för?