Xinjiang – Sida 8 – ⚛︎ dougherty ☸︎

Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.

Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).

Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.

Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.

Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.

Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).

Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.

Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.

Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.

Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.

Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.

«Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.» (Svenska dagbladet, 2009-12-02)

«‘The hell in this world is Chinese prison,’ she says, though she says the prison guards ‘didn’t dare’ torture her because her case was too well-known in the international community.» (Far Eastern Economic Review, 2009-07-08)

Rebiya Kade’er (热比娅·卡德尔) tycks inte ens för sig själv kunna hålla reda på huruvida hon torterades eller inte, men det är klart att det finns ett givet syfte i att framställa en motpart i dess grymmaste dager – ett vanligt fenomen med så kallade dissidenter från Kina.

Alternativt kan Kade’ers försäkran om att hon inte tillhör den terrorstämplade organisationen Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) komma i ett helt annat ljus i denna mytomana framställning – om hon uppenbart ljuger om det ena kan det tänkas ligga nära till hands att hon ljuger även om andra och viktigare saker.

Klart är i alla fall att hon fängslades för att ha försett sin separatistiske man i USA med information samt hållit kontakt med andra ledande separatister i Xinjiang. Man kan ha synpunkter på detta, särskilt som västerländsk liberal, men hon dömdes enligt gällande lag.

Klart är också att hon sedan hon utvisats till USA även har tagit ställning för ett fritt «Östturkestan», en frihet som aldrig någonsin förelegat. Xinjiang (新疆), eller det nya gränslandet, har under historien växelvis tillhört Kina och Ryssland, och sporadiskt även lydit under andra regimer, som det brittiska imperiet.

Ryssland hade som princip under ett par hundra år att roffa åt sig kinesiskt territorium, en företeelse som senare gick i arv till Sovjetunionen. Den «självständighet» som Turkislamistiska republiken Östturkestan hade 1933–34 kom således till genom en rysk kupp, och «landet» kontrollerades även av Ryssland.

Den andra perioden av självständighet inträffade under det kinesiska inbördeskriget 1944–1949, då centralmakten i Kina var otydlig och saknade resurser att kontrollera alla delar av riket. Denna självständighet var begränsad till några enstaka distrikt i norra Xinjiang och kom till genom en sovjetstödd kupp. Kina återtog kontrollen efter kommunisternas seger mot nationalisterna 1949, på samma sätt som i Tibet.

Före modern tid existerade i Xinjiang överhuvudtaget ingen självständighetsrörelse, och det fanns knappast heller någon föreställning om regionen som ett «land» – befolkningen bestod företrädesvis av inflyttade nomadstammar utan central ledning.

Precis som i Tibet bygger dessa separatistiska självständighetsrörelser på utländsk inblandning. Amerikanska CIA tränade och bidrog ekonomiskt till militär separatism bland exiltibetaner som ett led i kalla kriget och på grund av Tibets geopolitiskt strategiska läge. Den politiken övergavs när USA och Kina närmade sig varandra 1970.

Under Reagans period som amerikansk president följde emellertid en förnyad strategi av mer öppet slag, främst genom installationen av National endowment for democracy (NED) 1984, en privat stiftelse som huvudsakligen finansieras av amerikanska kongressen och vars syfte är att verka för demokrati i andra delar av världen.

NED ger exempelvis bidrag till Reportrar utan gränser, en organisation som förra året gick i täten för att svärta ner Kina inför de olympiska spelen i Beijing. NED har också finansierat lämpliga kandidater i olika länder för att öka vinstchanserna – även en så stabil demokrati som Frankrike har fått smaka på detta slags imperialism, då USA tyckte illa om Mitterands socialistregering; demokratin behövde en puff i rätt riktning (mot höger), som så ofta när USA lägger näsan i blöt.

Framförallt har NED återupptagit CIA:s verksamhet kring Tibet, med ekonomiskt och annat stöd till tibetlaman och separatistiska organisationer i exil.

Kan man tänka sig att NED återfinns även i Xinjiang? Jo, World Uyghur Congress (WUC) stöds finansiellt av NED, och i WUC sitter som president ingen mindre än Rebiya Kade’er. WUC är en paraplyorganisation för olika självständighetsrörelser, och alltså per definition ett separatistiskt organ – man driver med amerikanska pengar frågan om självständighet för Xinjiang gentemot Kina.

Huruvida Rebiya Kade’er i egenskap av president för en separatistisk organisation hade något att göra med de etniska kravallerna i Ürümqi i somras återstår att bevisa. Kina påstår sig ha bevis för att så är fallet, medan Kade’er själv tillbakavisar påståendena. Så mycket står i alla fall klart att kravallerna initierades och eldades på av just utländska separatiströrelser (om någon undrar varför Kina stängde av internet och mobilnätet i Xinjiang), separatiströrelser som står under WUC:s inflytande.

Det är en sak att i egenskap av medborgarrättskämpe verka för bättre villkor för minoriteter och mot orättvisor av olika slag, men en helt annan att förespråka separatism och underblåsa etniskt våld så som i Tibet och Xinjiang; vare sig tibetlaman eller Kade’er har någon befolknings mandat att verka på detta sätt, även om de båda ofta framställs som folkliga hjältar i västliga medier.

Att Sveriges riksdag på kristdemokratiskt initiativ bjuder in Rebiya Kade’er ter sig i ljuset av detta mycket märkligt, liksom det är märkligt att samma riksdag årligen har «manifestationer» för folket i Tibet. Det är märkligt för att det sänder dubbla budskap till omvärlden och skadar relationerna med Kina – Sveriges officiella hållning är nämligen den rakt motsatta, att båda de autonoma regionerna är en del av Kina.

Med den hållningen kan man helt enkelt inte låta en terrormisstänkt separatist orera i landets beslutande församling. Man kunde då lika gärna bjuda in Osama bin Laden, vars al-Qaida för övrigt är associerat med östturkestanska separatistorganisationer.