Kategori: Xinjiang

Kategorier
Europa Kina Politik Xinjiang

Transeurasisk axel

Kina och EU firar femtio år av ömsesidiga relationer, vilket från den kinesiska sidan har resulterat i ett tillbakadragande av reciproka sanktioner mot EU-parlamentsmedlemmar med familjer. Bryssel har ännu inte svarat på inviten, och säger sig inte heller vilja gå i den riktningen förrän situationen i Xinjiang förbättras.

Vad man menar med det sistnämnda är oklart, då de berömda omskolningslägren inte är aktiva sedan 2017, och då det knappast finns någon grund för sanktioner mot regionen. Tvärtom skadar den västliga politiken mot Xinjiang framförallt uiguriska bönder och företagare, och är således allldeles kontraproduktiv.

De kinesiska motsanktionerna är en anledning till att det gemensamma investeringsavtalet CAI aldrig ratificerades av Bryssel, och Beijings invit är således ett försök att skaka liv i den processen. Under globalt amerikanskt handelskrig söker alla aktörer nya vägar, och det vore förstås ett fatalt misstag av EU att inte skaka den utsträckta handen.

Ty i andra änden finns Vladimir Putin, som lagom till segerdagen föräras med ett kinesiskt statsbesök. En transeurasisk axel kommer med visshet att stärkas, och frågan är bara vilken. Om Europa nobbar Kina blir resultatet att banden mellan Moskva och Beijing stärks, vilket kanske inte är i EU:s egentliga intresse.

Själv är bäste dräng, tycks man dock resonera i Bryssel, under den förvirrade skatan Kallas’ ledning. Man tror sig i all högfärdighet vara så mycket förmer än andra, men i själva verket står man numera ensam när den transatlantiska länken har brustit.

Kina är i denna nya världsordning den stabila och pålitliga parten, varför det vore klokt att stärka banden. Vill man även hålla Ryssland i schack bör man i än högre utsträckning knyta band med Zhongnanhai, för att tillförsäkra båda parter en stabil handelsrutt. Det är för Kinas vidkommande A och O, alfa och omega, medan relationen med Putin är underordnad.

Därför bör EU reciprokera genom att ta bort alla sanktioner, varvid Beijing fullföljer. Därmed kan aktivister i forskarens förklädnad, som svensken Björn Jerdén, åter resa till Kina, vilket kanske underlättar för detta klientel. Men framförallt kan de båda parterna lägga allt gräl åt sidan och istället ägna sig åt att stärka banden och öppna upp respektive marknad för varandra, för att fylla tomrummet från den amerikanska dårens tullar.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Moderatregimen utvisar journalist

De hysteriska paranoikerna på Säpo, som härförleden trodde sig vara utsatta för en «giftgasattack», har sedan oktober 2023 haft i häktesförvar en kinesisk journalist, som man menar är ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige. Migrationsverket har därför summariskt beslutat att hon ska utvisas på livstid, och moderatregimens Strömmer har nu undertecknat avgörandet.

Journalisten i fråga är Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson, som har bott och verkat i landet i tjugo år. Anklagelseakten är såvitt man kan förstå att hon har arrangerat fotoutställningar för att ge en motbild till den förljugna antikinapropagandan om Xinjiang i svenska medier, förmedlat kontakter mellan kinesiska och svenska företrädare för stat och näringsliv samt publicerat «regimtroget» material på den egna publikationen Greenpost. Så kan man också koka soppa på en spik.

Det är en märklig utveckling, givet att Sverige och Kristerssons regim har omfattande problem med att utvisa klientel med stort våldskapital, men här ger sig på en timid kvinnlig journalist på de mest grumliga anklagelser. Man anar förstås USA i bakgrunden, på ungefär samma sätt som under egyptienavvisningarna. Så mycket för «rättsstat» och «liberal demokrati».

Om man får tro det höggradigt dysfunktionella «Kinacentrum», vars chef Jerdén är portad från Kina för sin bisarra aktivistiska verksamhet, söker kinesiska «diasporamedier» ofta påverka minoriteter av olika slag, vilket av allt att döma då är vad man menar med «allvarligt säkerhetshot». Då ingen rättslig prövning förekommer lär vi aldrig få veta, men utgångspunkten är givetvis att det är ett beställningsjobb från Washington.

Det är då en del i den amerikanska regimens kontinuerliga arbete i att innesluta och utestänga Kina på alla upptänkliga vis, dels medelst tariffer och exportkontroll men även riktade angrepp mot akademiker och journalister, där den senare yrkesgruppens arbetsgivare betraktas som «främmande beskickningar» snarare än medier. En fullkomligt bisarr verksamhet som Sverige i egenskap av nybliven amerikansk vasall nu är en given del av.

Huruvida Kina svarar och på vilket sätt är oklart, men detta lär knappast gagna fallet Gui Minhai eller andra dispyter länderna emellan. För detta nålstick kanske man nöjer sig med att utvisa någon svensk qui pro quo, och man kunde ju då börja med statstelevisonens Tilde Lewin, som säkerligen har «kontakter» med svenska ambassaden samt uttrycker regimtrogna åsikter i sin rapportering.

Kristerssons regim lyder villigt Onkel Sams kommandon.
Kategorier
Kina Kultur Politik Xinjiang

Xinjiang Åkessons modell

Kinas reformer i Xinjiang från 2014 i syfte att rota ut islamistisk terrorism, islamistisk radikalism och islamistisk separatism samt utbilda bort utanförskapet har rönt stora framgångar, men har samtidigt kritiserats hårt av omvärlden, främst som ett geopolitiskt slagträ att nyttja mot Kina, men även av mer genuin sorg om uigurerna därstädes.

Det går nu ingen nöd på uigurer i allmänhet, allra minst de som rycks upp ur fattigdom och islamistiskt patriarkat, erbjuds utbildning och praktik och sedermera inlemmas i majoritetssamhället, även om de amerikanska sanktionerna först och främst drabbar uiguriska arbetare.

Zhongnanhais tanke har nämligen aldrig varit att angripa islam per se, eftersom det är en av de fem erkända religionerna i landet, utan just att socialisera fram en ordning där nationen och den nationella gemenskapen sätts i första rummet. Det kallas sinisering med en pejorativ term, men den äger ändå viss riktighet.

I reformarbetet ingår inte bara utbildning och praktik i de berömda lägren, utan även anpassning och i förekommande fall destruktion av moskéer så att de inte avviker från stadsbilden. Det gäller för övrigt inte bara Xinjiang och islam, utan även kristna kyrkor på östkusten har erfarit demolering efter att man har byggt allt för höga, skrytsamma och inte minst säkerhetsmässigt tvivelaktiga konstruktioner.

Centralregeringen har sedan 2018 ett direktiv om att bygga färre moskéer och riva fler som princip, och att i övrigt kontrollera stadsplaneringen noga med avseende på islam, inte bara i Xinjiang. Iögonenfallande minareter och domer har i förekommande fall avlägsnats, samtidigt som moskéer har vederfarits andra förändringar eller rent av rivits. Enligt utländska källor har drygt hälften av Xinjiangs 16 000 moskéer omfattats av direktivet.

Sverige är inte lika hårt drabbat av terrorism som Kina, men har samma problem med utanförskap och islamistisk påverkan, accentuerat under senare år med eskalerande gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar. Även problem med koranbränningar, desinformation och andra kulturella slitningar förekommer allt mer frekvent, varför tanken om att principiellt emulera den kinesiska modellen i Xinjiang härstädes har föreslagits. Det är förstås att skrika för döva öron, givet den naiva svenska idealistiska hållningen och den svenska uppnästa attityden gentemot Kina.

Men Sverigedemokraterna lanserar nu under sina landsdagar faktiskt en reformagenda i den riktningen, enligt Jimmie Åkessons linjetal. Han säger sig vilja införa ett omedelbart stopp av etablerandet av nya moskéer i Sverige, helt i likhet med det kinesiska direktivet.

På samma sätt säger Åkesson att vi behöver också börja konfiskera och riva moskébyggnader där det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob, antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället, även det i samma anda och med samma bevekelsegrunder som i Kina. Minareter, kupoler, halvmånar eller andra attribut som tjänar som islamistiska monument i stadsbilden bör helt tas bort, enligt Åkesson.

Till yttermera visso föreslår partiledaren dold avlyssning av religiösa församlingars lokaler i syfte att rycka undan radikalism av olika slag, naturligtvis även det en praktik som förekommer i Kina. Det enda som saknas i Åkessons paket är egentligen AI-assisterad kameraövervakning samt riktade utbildnings- och praktikinsatser gentemot det invandrade utanförskapet – men det kommer säkert vad det lider.

Det är i likhet med den kinesiska siniseringen en reform av försvenskning, i syfte att å ena sidan integrera och assimilera muslimer i Sverige, och å den andra att rensa ut element och företeelser som inte är kombatibla med det svenska samhället. Det är att sätta nationen och den nationella gemenskapen i första rummet, varvid annan kultur och religion får finna sig i att vara sekundära attribut.

Åkessons Kina-paket är självklart tämligen radikalt i ett svenskt perspektiv, och mer att se som ett sätt att vässa retoriken och avancera den egna agendan än reformer som kan sjösättas i nuet. Men det är samtidigt en avisering om ytterligare verklighetsanpassning, och är ett steg som småningom behöver tas om Sverige ska få bukt med sina problem. Helt säkert såg sossarna och socialliberalerna aldrig detta komma.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Israel vs Xinjiang

I mars 2014 inträffade massakern i Kunming, då en grupp om åtta uiguriska separatister med knivar bragte 31 människor om livet och skadade 143 innan polisen kunde neutralisera förövarna. I maj samma år utförde en grupp om fem uiguriska terrorister ett sprängdåd i Xinjiangs regionhuvudstad Ürümqi, med resultat att 43 människor dödades och 90 skadades.

Därmed hade terrorn i Kina eskalerat så pass att regeringen beslöt att ta i med hårdhandskarna, nämligen genom att gå till roten med problemet. Det är från denna tid de beryktade omskolningslägren stammar, som ett led i att rycka upp radikalism med rötterna och bekämpa utanförskap, med syfte att integrera problematiska segment av uigurer i majoritetskulturen medelst språkundervisning, arbetspraktik och doktrinär avprogrammering.

Men de sociala reformerna skulle snart komma att vändas mot Kina, nämligen då man i Väst beslöt fjärma sig från landet i allt fler avseenden. Under kriget mot terrorn passade det att betrakta ETIM och andra uiguriska separatistgrupperingar som just terroristorganisationer, men som tidigare med Mujaheddin och al-Qaida valde man här att nu betrakta uigurerna som «frihetshjältar» som stod upp mot förment kinesiskt förtryck.

I den befängda retoriken benämnde man till och med saken som «folkmord», vilket man småningom fick korrigera till «kulturellt folkmord» i brist på lik. Därmed hade man för all framtid urvattnat begreppet bortom all mening, vilket dock inte hindrade teaterföreställningen från att fortsätta med konstlade «tribunaler» och annat i syfte att smeta ned Kina med falska anklagelser.

Men reformerna gav resultat, och terrorn fick mycket riktigt ett slut. Därtill förmådde man sätta uigurer i arbete och integrera personer i utanförskap och fattigdom på ett sätt som borde leda till avund i länder som Sverige, som bekant har gigantiska problem utan egentlig förmåga att kunna tackla dem.

En komparativ analys med den pågående konflikten i Israel är här påkallad, nämligen för att retoriken är fundamentalt annorlunda. Efter Hamas’ terror har Tel Aviv mycket riktigt svarat med bombningar av Gaza, varvid 2 215 palestinier hade dödats efter blott en veckas konflikt – av dessa utgjorde 724 barn och 458 kvinnor.

Ingen har emellertid dödats i Xinjiang – utöver terrorister på bar gärning – men ändå hörs i den offentliga retoriken kring Israels offensiv inte termer som folkmord eller ens etnisk rensning, trots att man har flyttat på halva befolkningen i den tätbefolkade Gaza-remsan.

Folkpartiledaren säger här att man måste förstå att Israel gör vad de kan för att de nu ska kunna skydda sina barn, sin civilbefolkning, från fortsatta attacker från Hamas, en åsikt som ekas mangrant över hela linjen. Den rätten till självförsvar från uigurisk terrorism medgav man emellertid aldrig Kina då det begav sig, utan har tvärtom ifrågasatt dåden genom att beskriva det som «terrorism» med citattecken.

Hur många tusentals barn och kvinnor och andra oskyldiga som slutligen kommer att få plikta för Netanyahus markinvasion och fortsatta bombningar går inte att förutspå, men uppenbarligen är det för Väst med dess politikerskara och följsamma mediekonglomerat ett godtagbart pris, medan den kinesiska arbetslinjen med utbildning och praktik i jämförelse är att betrakta som den allra grövsta av förbrytelser mot mänskligheten…

En topp i terrordåd inträffade 2014, varefter Zhongnanhai beslöt gå till roten med problemet, utan bombningar eller dödligt våld.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Följ Kinas exempel

Någon efterbliven kverulant i en kvällstidning undrar varför islamisterna kritiserar Sverige men inte Kina, givet att det i det senare landet sägs pågå ett «folkmord» gentemot muslimer av den sort som går under benämningen uigurer. Skälet är enkelt, nämligen att det i verkligheten inte pågår något «folkmord» och för att Kina och muslimska länder har ett gemensamt problem i att bekämpa islamistisk terrorism.

Det som benämns «folkmord» av den amerikanska skurkregimen, på initiativ av en dårkristen pseudoforskare utanför den gängse akademin, är mer en klassisk kinesisk social reform i syfte att integrera ett segment av befolkningen som allt mer har hamnat i utanförskap. Genom att lära ut mandarin, tillhandahålla praktik och rycka upp skadlig religiös praktik med rötterna, får man en passiv befolkning i arbete, till nytta för dem själva och samhället i stort.

Framförallt eliminerar man den terror som för något årtionde sedan började sprida sig allt mer från Xinjiang till hela Kina, dåd utförda av uiguriska terrorister påhejade av Washingtons lakejer i syfte att skapa osäkerhet i den autonoma regionen och Kina överlag. Det är samma slags geopolitiska spel som försiggår kring Tibet, Hongkong och Taiwan, allt i syfte att destabilisera Kina.

Kritiken mot de tidigare omskolningslägren kommer enbart från Väst, som en del i en pågående geopolitisk strävan, medan övriga världen rycker på axlarna och ser saken i ett mer realistiskt raster. Kina har inte problem med islam i sig – det är en av fem erkända religioner som praktiseras problemfritt av hui och andra folkgrupper – utan med just terror, separatism och extremism med rötter i en särskild folkgrupp.

Den problematiken förstår man erfarenhetsmässigt i Mellanöstern, Centralasien och Sydöstasien, och ser därför ingen anledning kritisera Kina för reformerna, eftersom de inte är riktade mot islam, utan syftar till att upprätthålla ordning och gemenskap i samhället. Självklart har Kina starka ekonomiska band till muslimska länder, men det har även EU och USA, utan att det har hindrat vare sig kritik eller mer aggressiv jihadism och terror.

Istället för att kritisera reformerna och förvränga innebörden med aggressiva och tämligen meningslösa termer som «folkmord», borde Sverige och EU följa det framgångsrika kinesiska exemplet för att stävja de egna oroligheterna bland den huvudsakligen muslimska diasporan. Horder av uppretade massor som länsar butiker, bränner bilar, kastar sten och skapar otrygghet bland allmänheten gynnar så att säga inte Europa, utan riskerar tvärtom att ytterligare sänka kontinenten.

Sveriges massiva problem med invandrarrelaterad gängbrottslighet och utanförskap i muslimska enklaver, samt förstås med muslimer som inte godtar svensk kultur, lagstiftning eller svenska fri- och rättigheter, kan lösas med motsvarande sociala reformer, nämligen att ställa hårda krav på dem det berör att studera svenska, godta anvisad arbetspraktik samt i övrigt anpassa sig till svensk kultur, under hot om indraget försörjningsstöd eller förvisning.

Den hårdare varianten med läger behövs således inte, men det är klart att för ett mer kriminellt klientel behövs även sådana institutioner, då i form av fängelse. En massiv utbyggnad är redan planerad, vilket visar att vi trots allt är på rätt väg.

Det handlar om att i Sverige gäller svenska normer, svensk kultur, svenska seder, svenskt bruk, svenskt språk och svensk lagstiftning, som har företräde i allt i relation till islam, sharia, främmande språk och utländska sedvänjor. Detta motsvarar tämligen exakt den fullständigt självklara ordning man strävar efter i Kina – majoritetskulturen har alltid företräde, och alla andra kulturella uttryck måste underordnas och integreras i denna.