Kategori: Xinjiang

Kategorier
Politik Tibet Xinjiang

Katalansk och annan separatism

Nio katalanska politiker har dömts till längre fängelsestraff än vad som tilldelas mördare i Sverige. Deras brott är försök att upplösa den spanska unionen och utropa en självständig katalansk stat. Separatistledaren i exil Carles Puigdemont fördömer domen, men han lär inte få stöd av andra europeiska krafter.

Hade detta varit i Kina förstår man att den statsunderstödda pressen hade tjutit och skrikit i falsett om brott mot mänskliga rättigheter samt prisat det förtryckta folk som bara vill frigöra sig. Men nu gäller saken Europa, och det är liksom okej när vi gör det. Det vill säga undertrycker separatistiska krafter och agerar för samlad kraft.

Puigdemont kommer därför inte att få Nobels fredspris likt kinesiska separatister, och ledarskribenter kommer att mumla om vikten av att hålla samman i unionen. Basker, skottar, katalaner, samer och ålänningar har att rätta in sig i ledet och godta ordningen. De dömda katalanska politikerna kommer att vara glömda om några månader, men blir kanske martyrer i rörelsen.

Det är dock ett problem som aldrig kommer att gå över. Katalanerna har stridit för självständighet i snart två hundra år, men har aldrig haft majoritetsstöd för sin sak (det har separatister sällan). Emellanåt uppstår terrorrörelser, som baskiska ETA eller nordirländska IRA – eller för den delen uiguriska ETIM i Kina – och emellanåt undertrycks separatister med kraft, som i Francos Spanien eller Xis Kina.

Om du är för tibetansk och uigurisk självständighet, måste du i den intellektuella stringensens namn även vara för katalansk självständighet. Du måste då med samma kraft stödja samernas rätt till ett självständigt Sápmi eller baskernas rätt till ett fritt Baskien – detta beundransvärda folk som har överlevt indoeuropeisk invasion, romersk dominans och spansk kolonisation.

Omvänt, om du har förståelse för historisk kontext när det gäller samer, katalaner och basker, måste du tillämpa samma resonemang för tibetaner och uigurer. Annars är du bara en hycklare i mängden, en intellektuellt ohederlig debattör.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Nationellt kitt

I Sverige blir man svensk så fort man får ett medborgarskap, enligt den officiella hållningen. Visserligen är det många som kommer hit för att «kunna fortsätta vara kurd» eller för att småningom «ta över» vårt land, men det anses vara viktigt för integrationen att man omedelbart betraktas som svensk.

Samtidigt är det allt fler i ett allt större utanförskap som inte gör ett dyft för att bli svenska i djupare mening, exempelvis genom att ta till sig språket och anpassa sig till kulturen. I själva verket gör man ofta en stor sak av att inte vara svensk, och intar en fientlig hållning mot Sverige. Parallellsamhällen växer fram där lokala kulturella sedvänjor och lokal «lag» äger större giltighet, områden över vilka statsmakten i stora stycken har förlorat kontrollen.

Allt fler inser att detta är ett växande problem som inte kommer att gå över av sig självt, utan tvärtom har existerat under lång tid och blivit permanent. Det finns krafter som är starkare än dagis, skola och de vanliga socialiseringsmekanismerna som är anpassade för en homogen svensk befolkning.

En starkare form av socialisering med inslag av tvång kommer att krävas för att inlemma detta utanförskap i majoritetskulturen, att få alla medborgare att i första hand vara svenskar och i andra hand möjligen något annat. Att värna sin muslimska eller annan kultur, men samtidigt vara svensk patriot i hjärta och sinne.

En sådan socialiseringsmekanism ser vi för närvarande i Xinjiang, där uigurer bereds undervisning i mandarin och kinesisk kultur för att kunna ha möjlighet till självintegrering. Stora delar av den uiguriska populasen är nämligen en motsvarighet till svenska utanförskapsområden, med fientlighet mot Kina och ett stort mått av radikalisering som i några hundra fall har urartat i terrorattentat och stora upplopp.

Situationen har inte alltid varit sådan. Uigurer och andra turkiska folkslag i regionen bekände sig tidigare till buddismen, och var därmed i stort kompatibla med majoritetsvärderingar. Sedan islam gjorde intåg har situationen emellertid förändrats och en schism har infunnit sig. När dynastin Qing föll 1911 hörde uigurerna i Xinjiang till dem som sökte frigöra sig i ett självständigt «Östturkestan», och anpassningen till en panislamisk ideologi har växt sig allt starkare, i synnerhet efter Kinas öppnande i slutet av 1970-talet, då mängder av uigurer insöp den islamiska revolutionens idéer i Centralasien.

En nationalstat behöver ett grundläggande kitt för att kunna upprätthållas, i form av värderingar och känsla av samhörighet. När det kittet lossnar och schismer uppstår, måste saken åtgärdas. Det gäller i såväl Xinjiang som i Sverige, i vart fall om man vill undvika en permanent situation med social oro och våldsamheter.

Det är mot den bakgrunden uppfostringslägren i Xinjiang ska ses, som ett initiativ för att bryta ett långvarigt dödläge när de vanliga mekanismerna inte har fungerat. I Väst ses det som ett brott mot mänskliga rättigheter, och i de mer vulgära analyserna heter det att uigurerna fråntas sin religion och tvingas älska kommunistpartiet. Men det är en direkt lögn.

Här brukar jag jämföra med folkgruppen hui, som också är muslimer men som inte har motsvarande problem som uigurerna. Huimuslimer är i första hand kineser, och ses av andra som just kineser. Argumentet äger således inte giltighet, och uigurerna har full frihet att bekänna sig till islam, för övrigt stadfäst som en av flera officiella religioner i Kina.

Däremot har de inte frihet att motarbeta den kinesiska nationalstaten och dess gemensamma kitt av värderingar, det vill säga låta sig radikaliseras, idka terror och agera för separatism. Det är helt ekvivalent med att invandrare i svenska förorter inte har frihet att upprätthålla sharialag och motarbeta svenska lagar och värderingar.

Kina är sedan allra första stund en mångkulturell statsbildning, och man har därför långvarig erfarenhet av att hantera sådana problem. Det har vi inte i Sverige, och det är därför vi står handfallna och tror att vi kan lösa kulturella konflikter med SFI-kurser, samtal med socialsekreterare och mjuk behandling av element som idkar brottslighet. Det är därför vi har en mytbildning om att individer borde ha frihet i vilken grad man vill uppgå i majoritetssamhället (mångkulturproppen), förvisso ett ädelt ideal men samtidigt utan minsta verklighetsförankring.

Man kan även jämföra med de pågående oroligheterna i Hongkong, där en ungdomsgeneration (till skillnad från föräldrarna) inte ser sig som kineser utan som hongkongbor eller till och med brittiska undersåtar. Det är ändå personer som (till skillnad från föräldrarna) är födda i Kina, om än i det autonoma Hongkong. Det är en direkt motsvarighet till Xinjiang, att en grupp radikaliseras och odlar fientlighet mot den gemensamma nationalstaten. I båda fallen föreligger samtidigt utländsk påverkan.

Den enda entitet som kan upprätthålla fri- och rättigheter är en stabil nationalstat, och en nationalstat kan bara vara stabil om det finns en gemensam kärna av vissa grundvärderingar och en känsla av samhörighet. Särskilt viktig är sådan sammanhållning i en mångkulturell nation, att grupper och personer har ett gemensamt nationellt kitt som förenar dem i sina respektive olikheter.

Man kan alltså på en och samma gång vara hongkongbo och kines, uigur och kines eller för den delen muslim och svensk, men svenskheten respektive kinesiskheten eller amerikanheten fordrar ett visst mått av sammanjämkning, en viss fond av gemensamhet, och en viss grad av anpassning till det gemensamma. Vektorerna måste huvudsakligen peka i samma riktning för att en nation ska kunna avancera.

Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Uigurfrågan igen

Förenta nationerna ämnar konferera om Kinas omskolningsläger för radikaliserade muslimer i Xinjiang, och man vill se ett beslut om en internationell kommission som överser projektet. Det är en bra idé, för då kan vi måhända få slut på de våldsamt överdrivna uppgifterna i socialliberala medier om att «en miljon» muslimer sitter i «fångläger» eller rent av «koncentrationsläger».

Att de hyperinflaterade uppgifterna omöjligt kan stämma framgår även indirekt av statstelevisionens naiva reportage om en i Turkiet boende uigur, som berättar om hur han fängslats för ett brott han förnekar. Han berättar att han placerades tillsammans med ett fyrtiotal andra fångar, vilka samtliga var hankineser och verkliga mördare, rånare och andra kriminella – det var bara denna uigur som var oskyldig.

Det kanske han var, och det kan vi inte veta, men vad hans fall har med saken att göra framgår inte riktigt, inte heller hur hans medfångars våldtäkt har med den kinesiska staten att göra. Sådant händer ju inte i exempelvis amerikanska eller svenska fängelser… Men om han har rätt borde merparten av hans medfångar ha varit uigurer, inte hankineser. Hans fall indikerar knappast någon etnisk särbehandling.

Kinas bevekelsegrunder tycks vara svårförsteåliga för ett västerländskt samhälle som är så djupt engagerat i den enskilda individens mänskliga rättigheter, men de bottnar i att utradera ideologier som hotar samhällets stabilitet eller uppmuntrar till separatism och vidhängande terrorism – uigurer är våldsamt överrepresenterade i sammanhanget.

De personer den kinesiska staten intresserar sig för är således de som visar tecken på att inte vilja uppgå i det större samhället, personer som avviker och visar förakt för gemensamheter – likt muslimer i Sverige som inte vill ta i hand, följer sharialagar eller i övrigt ställer sin egen invandrade kultur före den svenska.

Man tar således större hänsyn till majoriteten och dess rättmätiga krav på att få leva i trygghet och utan onödig kulturell friktion, och man verkar preventivt mot radikalisering i islamistiska miljöer. Den enda legitima frågan är egentligen varför Sverige och europeiska länder inte gör likadant, det vill säga att att kräva deltagande i och bejakande av majoritetskulturen samt omskola dem som motsätter sig integration. Då hade vi bland annat haft färre återvändande jihadister att bry oss om.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Uigurisk panislamism

Sveriges syn på Kina måste bli mindre naiv, menar en ledarskribent. Det man här är upprörd över, och agiterar mot med de mest våldsamma överdrifter, är hur Beijing försöker «utradera en hel kultur» genom att placera uigurer i laogai (劳改, omskolningscentra).

Men naiviteten är helt på skribentens sida. Den fina kulturen man pratar om är en radikaliserad variant av islam, som dels har gamla anor men även har en nyare injektion från 1980-talets centralasiatiska religiösa reformism. Uigurer i Xinjiang åkte då, under ett politiskt töväder efter Maos död, på pilgrimsfärd till Mecka och tog till sig fundamentalistiska tankegångar, som man senare har implementerat i hemregionen, bland annat i form av terrorattentat i hela Kina och våldsamma upplopp i Ürümqi.

Ett utskott av den rörelsen är Turkestans islamistparti, en terrororganisation allierad med talibaner i Afghanistan och al-Qaida. Rörelsen ligger bakom ett par hundra terrorattacker i Kina sedan 1990, och uppmanar kontinuerligt till jihad i de moskéer som Kina nu kontrollerar och övervakar allt hårdare.

Beijing har inget emot vare sig minoritetskultur eller islam, vilket lätt inses av hur den muslimska gruppen Hui är till fullo integrerad i kulturen. Däremot har man sedan flera tusen år stor erfarenhet av konflikter mellan olika folkslag och separatism, och man lägger inga fingrar emellan för att vidmakthålla stabiliteten i landet om oroshärdar blossar upp. Det gäller i såväl Tibet som Xinjiang, två regioner där separatistiska rörelser frodas och eldas på av utländska intressen.

Uigurer är ett centralasiatiskt nomadfolk som sedan lång tid har funnits tillsammans med kineser i Xinjiang, och de är delvis inplanterade i regionen under dynastin Qing till följd av historiska konflikter med andra grupper. Uigurerna har till skillnad från andra folkslag motstått att ingå i den större kinesiska kultursfären, och man har en historia av separatism, bland annat två försök att bilda en «östturkestansk» islamisk republik under tumulta perioder i Kinas historia. Alltjämt underblåses denna strömning av Uigurernas världskongress, som lobbar mot västregeringar för stöd.

Uigurerna har i egenskap av minoritetsfolk fördelar som förtur till utbildningar och att slippa stå under den tidigare ettbarnspolitiken, men tycks ändå inte vara nöjda med mindre än att de får en egen stat på territorium som av och till har stått under kinesisk kontroll sedan Handynastin för två tusen år sedan. I grunden för denna inställning ligger den form av panislamism man odlar, och som uttrycker att islam har företräde i allt. Det är den inställningen som skiljer dem från Hui, och det är den attityden som skapar problem.

Det är också den insikten som gör att Beijing tar i med hårdhandskarna, och att man går till roten av problemet. Och problemet är alltså inte religionen islam eller moskéer i sig, utan den form av islam som uttrycker att Kina är otrogna hundar som måste bekämpas med jihadistisk terror.

Kategorier
Kina Politik Tibet Xinjiang

Tre onda: terrorism, separatism, extremism

Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.

Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).

Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.

Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.

Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.

Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).

Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.

Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.

Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.

Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.

Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.