Kategori: Xinjiang

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Kinakablarna: uigurisk värnplikt

Ett internationellt journalistkonsortium har kommit över ett hemligt telegram angående omskolningslägren i Xinjiang. Publikationen kallar man «China cables», och vad man kan förstå ser man det själva som ett «scoop».

Telegrammet utgör en typisk byråkratisk uppsträckning av rutiner, med betoning på säkerhet. Man vill till varje pris undvika incidenter av olika slag, men det man i medier hänger upp sig på är ordval om att «förhindra flykt», vilket skulle bevisa att de intagna är fångar i «koncentrationsläger».

Så kan man naturligtvis se det, men så kan man också se på exempelvis värnplikt i valfritt land – det är ett slags tvångsarbete med fostran som inslag och fängelsestraff för den som vägrar. Medierna har sin vanliga agenda om mänskliga rättigheter, men missar helt att redogöra för bakgrunden och syftet med lägren. Man kontextualiserar inte.

Bakgrunden är naturligtvis den omfattande terror som har drabbat Kina. Vi i Sverige har erfarenhet av ett enda terrordåd, som chockade oss svårt och gav politiska konsekvenser. Kina hade 2014, det år man beslöt införa omskolningsläger, 37 incidenter med 322 döda och 478 skadade som följd. Sådant ger också politiska konsekvenser, med krav att agera.

Gemensamt för de flesta dåden är att de har rötter i uigurisk radikalism och att vanlig polisverksamhet inte har tillräckligt stävjande eller skyddande effekt. Radikalismen frodas, stöds och uppmuntras i breda lager, vilket är anledningen till att man väljer att gå till roten med problemet när gängse metoder är verkningslösa.

Det är en assimileringsprocess, att avradikalisera valda delar av befolkningen samt lära ut färdigheter i mandarin och vissa yrkeskunskaper, att i diskussionsgrupper problematisera negativa sentiment gentemot Kina med mera, och att på sikt förmå uigurer att i första hand vara kineser som andra minoriter i Kina.

I medier kallas det förstås indoktrinering, men man kan notera att vi har exakt samma problem med radikaliserade element i Sverige, om än i betydligt mindre skala, och att vi diskuterar liknande metoder för att stävja utvecklingen, om än mindre drastiskt.

Vi väljer dock att släppa ut ledande imamer på gatan när vi inte kan utvisa dem, och vi nöjer oss med att övervaka radikaliserade element i den mån resurserna tillåter. Men vi har ingen kontroll alls över radikaliseringen i förorterna, den lokala shariapolisens verksamhet, eller för den delen det accelererande och besinningslösa våld som emanerar från dessa miljöer.

Den politiska majoriteten omhuldar alltjämt mångkulturalismen som princip, att det står var och en fritt att i valfri utsträckning uppgå i den svenska majoritetskulturen. Det är den princip som har skapat de problem Sverige för närvarande har att tackla, med segregering, parallellsamhällen och kulturell friktion, med rädsla, misstänksamhet och försvagad tillit.

Kina har inte den principen, utan har likt USA en smältdegelkultur. Mängder av kulturer, etniciter och minoriteter samsas sida vid sida under en gemensam enhetskultur som grund, det enda möjliga sättet att ha en stabil mångkultur. Uigurer och i viss mån en del tibetaner omfattar inte den tanken utan har separatistiska anspråk – därav radikalisering och våld, och därav myndigheternas svar. Det är två olika synsätt, och de polariserar världssamfundet.

Huruvida omskolningen har effekt, särskilt på längre sikt, är inte gott att veta, men man har åtminstone för stunden stabiliserat situationen. Jag väljer att ta Kinas parti – det är en form av fostrande verksamhet i syfte att inkludera snarare än att förtrycka, och den är inte särskilt mer allvarlig än om samma uigurer hade tagits ut för värnplikt under en betydligt längre tid. Sverige borde ta efter.

Kategorier
Politik Tibet Xinjiang

Katalansk och annan separatism

Nio katalanska politiker har dömts till längre fängelsestraff än vad som tilldelas mördare i Sverige. Deras brott är försök att upplösa den spanska unionen och utropa en självständig katalansk stat. Separatistledaren i exil Carles Puigdemont fördömer domen, men han lär inte få stöd av andra europeiska krafter.

Hade detta varit i Kina förstår man att den statsunderstödda pressen hade tjutit och skrikit i falsett om brott mot mänskliga rättigheter samt prisat det förtryckta folk som bara vill frigöra sig. Men nu gäller saken Europa, och det är liksom okej när vi gör det. Det vill säga undertrycker separatistiska krafter och agerar för samlad kraft.

Puigdemont kommer därför inte att få Nobels fredspris likt kinesiska separatister, och ledarskribenter kommer att mumla om vikten av att hålla samman i unionen. Basker, skottar, katalaner, samer och ålänningar har att rätta in sig i ledet och godta ordningen. De dömda katalanska politikerna kommer att vara glömda om några månader, men blir kanske martyrer i rörelsen.

Det är dock ett problem som aldrig kommer att gå över. Katalanerna har stridit för självständighet i snart två hundra år, men har aldrig haft majoritetsstöd för sin sak (det har separatister sällan). Emellanåt uppstår terrorrörelser, som baskiska ETA eller nordirländska IRA – eller för den delen uiguriska ETIM i Kina – och emellanåt undertrycks separatister med kraft, som i Francos Spanien eller Xis Kina.

Om du är för tibetansk och uigurisk självständighet, måste du i den intellektuella stringensens namn även vara för katalansk självständighet. Du måste då med samma kraft stödja samernas rätt till ett självständigt Sápmi eller baskernas rätt till ett fritt Baskien – detta beundransvärda folk som har överlevt indoeuropeisk invasion, romersk dominans och spansk kolonisation.

Omvänt, om du har förståelse för historisk kontext när det gäller samer, katalaner och basker, måste du tillämpa samma resonemang för tibetaner och uigurer. Annars är du bara en hycklare i mängden, en intellektuellt ohederlig debattör.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Nationellt kitt

I Sverige blir man svensk så fort man får ett medborgarskap, enligt den officiella hållningen. Visserligen är det många som kommer hit för att «kunna fortsätta vara kurd» eller för att småningom «ta över» vårt land, men det anses vara viktigt för integrationen att man omedelbart betraktas som svensk.

Samtidigt är det allt fler i ett allt större utanförskap som inte gör ett dyft för att bli svenska i djupare mening, exempelvis genom att ta till sig språket och anpassa sig till kulturen. I själva verket gör man ofta en stor sak av att inte vara svensk, och intar en fientlig hållning mot Sverige. Parallellsamhällen växer fram där lokala kulturella sedvänjor och lokal «lag» äger större giltighet, områden över vilka statsmakten i stora stycken har förlorat kontrollen.

Allt fler inser att detta är ett växande problem som inte kommer att gå över av sig självt, utan tvärtom har existerat under lång tid och blivit permanent. Det finns krafter som är starkare än dagis, skola och de vanliga socialiseringsmekanismerna som är anpassade för en homogen svensk befolkning.

En starkare form av socialisering med inslag av tvång kommer att krävas för att inlemma detta utanförskap i majoritetskulturen, att få alla medborgare att i första hand vara svenskar och i andra hand möjligen något annat. Att värna sin muslimska eller annan kultur, men samtidigt vara svensk patriot i hjärta och sinne.

En sådan socialiseringsmekanism ser vi för närvarande i Xinjiang, där uigurer bereds undervisning i mandarin och kinesisk kultur för att kunna ha möjlighet till självintegrering. Stora delar av den uiguriska populasen är nämligen en motsvarighet till svenska utanförskapsområden, med fientlighet mot Kina och ett stort mått av radikalisering som i några hundra fall har urartat i terrorattentat och stora upplopp.

Situationen har inte alltid varit sådan. Uigurer och andra turkiska folkslag i regionen bekände sig tidigare till buddismen, och var därmed i stort kompatibla med majoritetsvärderingar. Sedan islam gjorde intåg har situationen emellertid förändrats och en schism har infunnit sig. När dynastin Qing föll 1911 hörde uigurerna i Xinjiang till dem som sökte frigöra sig i ett självständigt «Östturkestan», och anpassningen till en panislamisk ideologi har växt sig allt starkare, i synnerhet efter Kinas öppnande i slutet av 1970-talet, då mängder av uigurer insöp den islamiska revolutionens idéer i Centralasien.

En nationalstat behöver ett grundläggande kitt för att kunna upprätthållas, i form av värderingar och känsla av samhörighet. När det kittet lossnar och schismer uppstår, måste saken åtgärdas. Det gäller i såväl Xinjiang som i Sverige, i vart fall om man vill undvika en permanent situation med social oro och våldsamheter.

Det är mot den bakgrunden uppfostringslägren i Xinjiang ska ses, som ett initiativ för att bryta ett långvarigt dödläge när de vanliga mekanismerna inte har fungerat. I Väst ses det som ett brott mot mänskliga rättigheter, och i de mer vulgära analyserna heter det att uigurerna fråntas sin religion och tvingas älska kommunistpartiet. Men det är en direkt lögn.

Här brukar jag jämföra med folkgruppen hui, som också är muslimer men som inte har motsvarande problem som uigurerna. Huimuslimer är i första hand kineser, och ses av andra som just kineser. Argumentet äger således inte giltighet, och uigurerna har full frihet att bekänna sig till islam, för övrigt stadfäst som en av flera officiella religioner i Kina.

Däremot har de inte frihet att motarbeta den kinesiska nationalstaten och dess gemensamma kitt av värderingar, det vill säga låta sig radikaliseras, idka terror och agera för separatism. Det är helt ekvivalent med att invandrare i svenska förorter inte har frihet att upprätthålla sharialag och motarbeta svenska lagar och värderingar.

Kina är sedan allra första stund en mångkulturell statsbildning, och man har därför långvarig erfarenhet av att hantera sådana problem. Det har vi inte i Sverige, och det är därför vi står handfallna och tror att vi kan lösa kulturella konflikter med SFI-kurser, samtal med socialsekreterare och mjuk behandling av element som idkar brottslighet. Det är därför vi har en mytbildning om att individer borde ha frihet i vilken grad man vill uppgå i majoritetssamhället (mångkulturproppen), förvisso ett ädelt ideal men samtidigt utan minsta verklighetsförankring.

Man kan även jämföra med de pågående oroligheterna i Hongkong, där en ungdomsgeneration (till skillnad från föräldrarna) inte ser sig som kineser utan som hongkongbor eller till och med brittiska undersåtar. Det är ändå personer som (till skillnad från föräldrarna) är födda i Kina, om än i det autonoma Hongkong. Det är en direkt motsvarighet till Xinjiang, att en grupp radikaliseras och odlar fientlighet mot den gemensamma nationalstaten. I båda fallen föreligger samtidigt utländsk påverkan.

Den enda entitet som kan upprätthålla fri- och rättigheter är en stabil nationalstat, och en nationalstat kan bara vara stabil om det finns en gemensam kärna av vissa grundvärderingar och en känsla av samhörighet. Särskilt viktig är sådan sammanhållning i en mångkulturell nation, att grupper och personer har ett gemensamt nationellt kitt som förenar dem i sina respektive olikheter.

Man kan alltså på en och samma gång vara hongkongbo och kines, uigur och kines eller för den delen muslim och svensk, men svenskheten respektive kinesiskheten eller amerikanheten fordrar ett visst mått av sammanjämkning, en viss fond av gemensamhet, och en viss grad av anpassning till det gemensamma. Vektorerna måste huvudsakligen peka i samma riktning för att en nation ska kunna avancera.

Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Uigurfrågan igen

Förenta nationerna ämnar konferera om Kinas omskolningsläger för radikaliserade muslimer i Xinjiang, och man vill se ett beslut om en internationell kommission som överser projektet. Det är en bra idé, för då kan vi måhända få slut på de våldsamt överdrivna uppgifterna i socialliberala medier om att «en miljon» muslimer sitter i «fångläger» eller rent av «koncentrationsläger».

Att de hyperinflaterade uppgifterna omöjligt kan stämma framgår även indirekt av statstelevisionens naiva reportage om en i Turkiet boende uigur, som berättar om hur han fängslats för ett brott han förnekar. Han berättar att han placerades tillsammans med ett fyrtiotal andra fångar, vilka samtliga var hankineser och verkliga mördare, rånare och andra kriminella – det var bara denna uigur som var oskyldig.

Det kanske han var, och det kan vi inte veta, men vad hans fall har med saken att göra framgår inte riktigt, inte heller hur hans medfångars våldtäkt har med den kinesiska staten att göra. Sådant händer ju inte i exempelvis amerikanska eller svenska fängelser… Men om han har rätt borde merparten av hans medfångar ha varit uigurer, inte hankineser. Hans fall indikerar knappast någon etnisk särbehandling.

Kinas bevekelsegrunder tycks vara svårförsteåliga för ett västerländskt samhälle som är så djupt engagerat i den enskilda individens mänskliga rättigheter, men de bottnar i att utradera ideologier som hotar samhällets stabilitet eller uppmuntrar till separatism och vidhängande terrorism – uigurer är våldsamt överrepresenterade i sammanhanget.

De personer den kinesiska staten intresserar sig för är således de som visar tecken på att inte vilja uppgå i det större samhället, personer som avviker och visar förakt för gemensamheter – likt muslimer i Sverige som inte vill ta i hand, följer sharialagar eller i övrigt ställer sin egen invandrade kultur före den svenska.

Man tar således större hänsyn till majoriteten och dess rättmätiga krav på att få leva i trygghet och utan onödig kulturell friktion, och man verkar preventivt mot radikalisering i islamistiska miljöer. Den enda legitima frågan är egentligen varför Sverige och europeiska länder inte gör likadant, det vill säga att att kräva deltagande i och bejakande av majoritetskulturen samt omskola dem som motsätter sig integration. Då hade vi bland annat haft färre återvändande jihadister att bry oss om.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Uigurisk panislamism

Sveriges syn på Kina måste bli mindre naiv, menar en ledarskribent. Det man här är upprörd över, och agiterar mot med de mest våldsamma överdrifter, är hur Beijing försöker «utradera en hel kultur» genom att placera uigurer i laogai (劳改, omskolningscentra).

Men naiviteten är helt på skribentens sida. Den fina kulturen man pratar om är en radikaliserad variant av islam, som dels har gamla anor men även har en nyare injektion från 1980-talets centralasiatiska religiösa reformism. Uigurer i Xinjiang åkte då, under ett politiskt töväder efter Maos död, på pilgrimsfärd till Mecka och tog till sig fundamentalistiska tankegångar, som man senare har implementerat i hemregionen, bland annat i form av terrorattentat i hela Kina och våldsamma upplopp i Ürümqi.

Ett utskott av den rörelsen är Turkestans islamistparti, en terrororganisation allierad med talibaner i Afghanistan och al-Qaida. Rörelsen ligger bakom ett par hundra terrorattacker i Kina sedan 1990, och uppmanar kontinuerligt till jihad i de moskéer som Kina nu kontrollerar och övervakar allt hårdare.

Beijing har inget emot vare sig minoritetskultur eller islam, vilket lätt inses av hur den muslimska gruppen Hui är till fullo integrerad i kulturen. Däremot har man sedan flera tusen år stor erfarenhet av konflikter mellan olika folkslag och separatism, och man lägger inga fingrar emellan för att vidmakthålla stabiliteten i landet om oroshärdar blossar upp. Det gäller i såväl Tibet som Xinjiang, två regioner där separatistiska rörelser frodas och eldas på av utländska intressen.

Uigurer är ett centralasiatiskt nomadfolk som sedan lång tid har funnits tillsammans med kineser i Xinjiang, och de är delvis inplanterade i regionen under dynastin Qing till följd av historiska konflikter med andra grupper. Uigurerna har till skillnad från andra folkslag motstått att ingå i den större kinesiska kultursfären, och man har en historia av separatism, bland annat två försök att bilda en «östturkestansk» islamisk republik under tumulta perioder i Kinas historia. Alltjämt underblåses denna strömning av Uigurernas världskongress, som lobbar mot västregeringar för stöd.

Uigurerna har i egenskap av minoritetsfolk fördelar som förtur till utbildningar och att slippa stå under den tidigare ettbarnspolitiken, men tycks ändå inte vara nöjda med mindre än att de får en egen stat på territorium som av och till har stått under kinesisk kontroll sedan Handynastin för två tusen år sedan. I grunden för denna inställning ligger den form av panislamism man odlar, och som uttrycker att islam har företräde i allt. Det är den inställningen som skiljer dem från Hui, och det är den attityden som skapar problem.

Det är också den insikten som gör att Beijing tar i med hårdhandskarna, och att man går till roten av problemet. Och problemet är alltså inte religionen islam eller moskéer i sig, utan den form av islam som uttrycker att Kina är otrogna hundar som måste bekämpas med jihadistisk terror.