Det sjuder i den kinesiska politiska grytan! För ett tag sedan avpolleterades partichefen i Chongqing (重庆) Bo Xilai (薄熙来) efter att Chongqings polischef Wang Lijun (王立军) sökt asyl vid amerikanska konsulatet i Chengdu (成都) i Sichuan (四川). Utöver anklagelser om korruption och andra missförhållanden, har Bo Xilai och hans fru Gu Kailai (谷开来) – eller Bogu Kailai (薄谷开来) föraktfullt kallad i kinesiska medier – ytterligare misstänkts ligga bakom sådant som mord på en brittisk affärsman och telefonavlyssning av Hu Jintao (胡锦涛) och andra i partitoppen. Vad som är sant får vi förmodligen svar på först långt i efterhand.
Den maktkamp som här spelas ut inför öppen ridå präglas således av rena triadfasonerna, vilket kanske inte är att undra på, då den kinesiska partinomenklaturan ståtar med enorma tillgångar och kontrollerar stora delar av näringslivet. Även om Kina numera är federalt politiskt stabilt finns således destabiliserande mekanismer i form av denna utomparlamentariska maktkamp där oberoende kontrollmekanismer saknas och gangstermetoder tillämpas.
Stoffet kring Bo Xilai och hans handel och vandel är så explosivt att det med all säkerhet kommer att leda till filmatiseringar både i Kina och i Hollywood vad det lider. Men det kommer mer! Rapporter strömmar nu in om att aktivisten Chen Guangcheng (陈光诚) tagit sig ur sin husarrest i Dongshigu (东师古) och med hjälp av vänner tagit sig till amerikanska ambassaden i Beijing (北京). Eftersom Chen Guangcheng är blind och har övervakats av närmare hundra funktionärer, kadrer och poliser är det en enastående bravad som förmodligen Hollywood (men inte den kinesiska motsvarigheten) småningom kommer att skildra.
Polischefen Wang Lijun försökte enbart rädda sitt eget skinn och var naturligtvis så kriminellt belastad att han inte kunde beviljas asyl. De kinesiska myndigheterna omringade konsulatet i Chengdu och fick småningom Wang utlämnad till en «semesterliknande» förvaring i Beijing…
Chen Guangcheng har dock inte en sådan belastning, utan är en person som USA inte kommer att släppa. Därmed är det upplagt för en smärre kris i relationerna de två supermakterna emellan, men det troliga utfallet här är helt enkelt att Chen Guangcheng småningom får ta sig till USA för att där falla helt i glömska så som andra tidigare aktivister.
Hans egen önskan är därför förståeligt nog att vilja stanna i Kina, att få sin sak prövad och sitt fall upprättat av Partiet, något som med all säkerhet inte kommer att ske, eftersom det inte är Partiets stil att vara mjukt. I värsta fall får vi då se en Mexican stand-off med en aktivist som gömmer sig vid amerikanska ambassaden under lång tid, och därifrån för sin vidare kamp, med försämrade relationer mellan USA och Kina som följd – för USA:s del är detta på kort sikt i sin ordning, eftersom det gynnar Obamas vidare presidentskap.
Chen Guangcheng är förstås en av ett antal aktivister som anses ha gått för långt i sina ambitioner att avslöja missförhållanden och kräva förändringar, och som därför har smällts på fingrarna, precis som tidigare Hu Jia (胡佳), Liu Xiaobo (刘晓波) med flera. Detta är Kinas motsvarigheter till Bradley Manning eller kanske rent av Julian Assange, och i ärlighetens namn är väl metoderna som tillämpas mot sådana aktivister numera ganska lika, även om det skiljer en hel del i själva anklagelserna.
Här som där har dock sådana bråkstakar en viss betydelse i att svärta ner staten som brutal och skoningslös och att åstadkomma nödvändig förändring, och det är uppenbart att det fortfarande har sitt mänskliga pris i att anta rollen som martyr.