Enligt den vänsterradikala statstelevisionen är det en tjugosexårig «person» som misstänks för styckmordet på en tjugofemårig kvinna i Rönninge. I vanliga fall skriver man inte «person», utan anger kön, om än aldrig någonsin etnicitet. Här blir man genast varse att något mörkas i rapporteringen, ett gebit regimtelevisionen är expert i.
Eftersom det var ett halvt sekel sedan monopolteveordningen upphörde, och trettio år sedan internet populariserades, är den ansatsen emellertid tragikomiskt löjlig, och hela svenska folket vet redan att den misstänkte mördaren i själva verket är en transsexuell pedofil vid namn Vilma Andersson, vid födseln «tilldelad» manligt genus och namnet Robin.
I den vänsterkommunistiska världen tar man sådan identitetspolitik på största allvar, varför «personen» i fråga för vänstermediers vidkommande är en kvinna och inget annat. Det faktum att ett bestialiskt mord har begåtts av denna kvinna kan inte tas för intäkt för att dölja denna självpåtagna identitet.
Vänsterliberala Expressen skriver emellertid «26-årige» med maskulin ändelse, samt «han» om den misstänkte mördaren. Även Aftonbladet skriver «misstänkte», omväxlande med «misstänkta», men publicerar samtidigt namnet Vilma, vilket är en grammatisk inkongruens och en medial anomali.
Än sen, tänker du, det är väl inte det viktiga här? Jo, det är det, och kriminalfallet i sig är ointressant, och numera dessvärre ett i mängden i Gunnar Strömmers otrygga Sverige. Men hur man förhåller sig till identitet har i allra högsta grad relevans för att mordet överhuvudtaget har kunnat ske.
Detta är den yttersta konsekvensen av att dalta med psykiskt sjuka personer, i detta fall en man med såväl könsdysmorfi som hela spektrat av bokstavskombinationer, och som tidigt uppvisade parafila störningar och småningom gjorde slag i saken genom att försöka kidnappa en tioårig flicka, som undkom med blotta förskräckelsen genom att vara agil och kvicktänkt.
För kidnappningsförsöket fängslades Robin, som han då hette, och han släpptes sedermera fri trots kriminalvårdens bedömning att han utgjorde en allmänfara. Han bytte därefter namn ett flertal gånger, slutligen till kvinnonamnet Vilma, vilket möjliggjordes genom en märklig lagändring 2017 i syfte att underlätta för människor att «bekräfta» sin egen «identitet».
Men samtidigt minskar då möjligheten för rättsvårdande myndigheter att följa sådana farliga personers handel och vandel, då enbart personnummer inte förslår. En rad psykiatrireformer har gjort att denna typ av personer numera driver löst på gator och torg, utan att få vård. De flesta är visserligen ofarliga, men bland detta klientel finns även en mindre andel med betydande våldskapital, vilket har visat sig gång efter annan i mordstatistiken.
Inte minst transpersoner förefaller ha en betydande överrepresentation i dylika våldsdåd, men frågan är om detta någonsin kommer att belysas av Brottsförebyggande rådet eller andra organ, då viljan att mörka är utbredd i den genren, där den politiska korrektheten är allenarådande. Även medier mörkar i regel sådana identitetsstörningar, eftersom man tycks ha något slags kall att «skydda» andra personer i gruppen.
Men bästa sättet att skydda såväl dessa individer som samhället i stort är att åter låsa in dem på psykiatrisk anstalt, i vart fall de som uppvisar minsta tendens till att utgöra en fara för andra. Staten måste även upphöra med att uppmuntra könsdysmorfas störning, exempelvis att «bekräfta» identitet via namn, personnummer och andra markörer.
Risken är emellertid stor att man fortsätter på den inslagna vänsterkommunistiska vägen mot samhället som ett fullständigt dårhus, och att Vilma Andersson i denna andemening då sätts i kvinnofängelse. Det är den logiska följden av det politiska stolleri, över hela den politiska skalan, som vi har bevittnat under de senaste trettio åren.
