2020 är det år då parisavtalet ska börja implementeras. Det innebär att världens alla länder har åtagit sig att begränsa sina utsläpp av växthusgaser med 40–70 % år 2050, med mål om en tänkt nollnivå år 2100. Det är inte specificerat hur målen ska uppnås, och varje nation bestämmer själv hur avtalet ska implementeras.
I reella termer innebär målsättningen att utsläppen 2020–2090 måste reduceras spegelvänt i förhållande till motsvarande utsläpp 1950–2020. Någonstans vid 2090 måste man dessutom börja suga ut koldioxid ur atmosfären för att nå upp till målet om negativa utsläpp.
Är det en realistisk målsättning? Att det går att reducera utsläpp vet vi av erfarenhet. Exempelvis sjönk utsläppen i östblocket med 40 % efter Sovjetunionens kollaps, medan recessionen 2008–2009 minskade utsläppen i Spanien med 15 %. Det finns alltså en korrelation mellan koldioxidutsläpp och bruttonationalprodukt, och om vi – alla i världen – är beredda att ge upp välfärdssamhälle och tillväxtbaserad marknadsekonomi torde målet kunna infrias.
I verkligheten ser vi dock inga sådana tendenser, och stora länder som Kina, USA, Ryssland, Indien, Kanada och Brasilien har inga ambitioner att ge upp sina planer på en materiellt rikare tillvaro. Att lilla Europa och speciellt Sverige vill vara bäst i klassen har marginell påverkan i det stora hela, och målsättningen kommer helt enkelt inte att infrias.
Elementär politik borgar för att utsläppen kommer att fortsätta. I rika Sverige anser man sig ha råd med navelskådning och utopiskt filosoferande, medan länder med lägre grad av materiellt välstånd har andra prioriteringar. En ekofascistisk regim Löfvén–Lövin skulle aldrig kunna tillträda under sådana omständigheter, och om den ändå gjorde det skulle den störtas omgående av en uppretad befolkning som inte vill förlora sina arbeten och sin framtid.
Korrelationen mellan koldioxid och bruttonationalprodukt är i själva verket en proxy för sambandet mellan energi och tillväxt. Givet koldioxidneutral teknik kan koldioxiden förvisso pressas ned ordentligt, men att det skulle ske i den takt som anges av det så kallade tvågradersmålet är inte konsonant med vad vi observerar. Till och med superduktiga lilla Sverige ökade sina utsläpp 2019.
Givet att man ändå klarar parisavtalets målsättning – RCP2.6 –, är sannolikheten för att temperaturökningen stannar vid två grader femtio procent. Sannolikheten är försvinnande liten att den ska stanna vid 1.5 grader, det mål som regimen Löfvén–Lövin vill arbeta för.
Medelscenarierna RCP4.5 och speciellt RCP6.0 är betydligt mer realistiska, och de ger en rimlig tid för naturlig teknikomställning, även i tillväxtländer. Koldioxidhalten kan då småningom plana ut vid 700 ppm, medan den totala temperaturökningen kan hållas inom 4–5 K. Det gör Sverige till motsvarande Tyskland i klimattermer, och det smälter småningom grönlandsisen under några tusen år – vi kan ta farväl till kvartär istid, och allt är egentligen gott.
Detta är den framtid vi har att vänta, och för detta borde vi ta höjd. Man kan visserligen förstå ambitionen att sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, men Löfvén–Lövins utopism är mer skadlig än nyttig för vårt vidkommande. Världens öde ligger faktiskt inte i Sveriges eller ens Europas händer.
Vi kan vara bäst ändå. Bäst på att ta fram teknik och bäst på att pröva olika slags lokala klimatexperiment, utan att för den skull dra ned rullgardinen för hela landet. Det man efterlyser är således en klimatrealistisk falang i politiken, ett rationellt block som ser till landets bästa givet realistiska scenarier, inte fårskallar som jagar ouppnåbara utopier. Har vi några kandidater…?