Att slå av – strike – råsegel på en fullriggare i syfte att oskadliggöra fartyget utgjorde en gång en protesthandling mot arbetsvillkor, och härav har vi ordet strejk i försvenskad version. Det är typiskt en dispyt mellan ett företag och dess arbetskraft, förutan vilken företaget inte kan operera och därmed tvingas förhandla med.
Strejker kan även samordnas i hela branscher genom facklig ledning, varvid påtryckningarna dels får större effekt och dels kan anta en politisk dimension. Om storskalig arbetsvägran får nationalekonomiska konsekvenser eller om ärendet på annat sätt berör politiska intressen, kan saken således eskalera och medföra lagstiftning.
Manifestationer riktade mot politiken går annars vanligen under benämningen demonstration, och då sådana inte är kopplade till specifika arbetsfrågor sker de under ledig tid. Man har till och med instiftat en särskilt ledig dag för ändamålet att framföra politiska krav, nämligen under arbetarnas dag på första maj.
Demonstrationer har sin upprinnelse i vänstern, men praktiseras av allsköns grupper. FRA-demonstrationerna hade ingen särskild politisk dimension, utan var ett folkligt missnöjesuttryck, som dock inte beaktades. Näringslivets demonstration mot löntagarfonder visar att även den andra sidan av spektrat kan nyttja manifestationer för att framföra åsikter och krav.
Få bryr sig emellertid om demonstrationer anordnade av ytterlighetsgrupper som KPML(r) eller NMR, och en demonstration behöver således en viss uppslutning för att ha effekt. Talar man för majoriteten eller ett särintresse? Hur snävt intresse?
Vecksloutsdemonstrationerna i Hongkong är belysande, då de har pågått under en längre tid och har stor uppslutning. Man talar inte för stadens majoritet, men dimensionerna är tillräckliga för att de måste beaktas politiskt. Kravet om att dra in utlämningslagen har gett resultat, även om övriga anspråk aldrig kommer att infrias. Det är ett exempel på en demonstration som har urartat i våld och har komponenter som helt enkelt inte är möjliga att uppfylla.
De pågående klimatmanifestationerna under fredagen benämns klimatstrejk, då de sker på arbetstid. Upprinnelsen är som bekant Klimat-Greta, som har «skolstrejkat» (skolkat) för klimatet och därmed med medialt bistånd har inspirerat andra till efterföljd. Även anställda har således dragit ut i klimatstrejk, exempelvis lärare som har avbrutit undervisningen och på köpet tvingat sina elever att delta i aktionen.
Vem är motparten i denna strejk? I vart fall inte arbetsgivarna, även om aktionen sker under arbetstid. En del arbetsgivare har gett tillstånd, men i övriga fall torde det vara direkt olagligt att sålunda avvika från sina kontraktuella skyldigheter. Arbetsrätten ger inget stöd för sådana handlingar.
Egentligen är det alltså en demonstration riktad mot politiker, med kravet att agera mot klimatförändringar. Men den sker under namnet strejk, på arbetsgivares bekostnad. Det är en märklig ordning – duger inte helger för ändamålet?
Om motparten således är politiker, vilka specifika krav riktar man för att lösa det upplevda problemet? Såvitt man kan förstå inga alls, annat än de vanliga hugskotten att «krossa kapitalismen» och annan hatisk vänsterretorik, samt att vi måste «rädda planeten». Klimatstrejkerna har en påtaglig vänsterprägel, och man riskerar därmed att alienera andra som måhända är bekymrade över klimatet.
Givet att EU har minskat sina utsläpp och att speciellt Sverige har en överdriven ambition, framstår kraven som än mer märkliga. Vad tänker man sig att politiker kan åstadkomma utan att haverera ekonomin och samhällsordningen? Är detta särintresse kompatibelt med övriga befolkningens åsikter och krav? Kan det överpröva den politiska inriktning som bestäms genom allmänna val?
Kan en liten högljudd skara demonstranter sägas utgöra folkets röst? Givet den politiska opinionen tycks det inte finnas något majoritetsstöd för att «krossa kapitalismen» och ge upp vår materiella välfärd. Är du beredd att försaka din iphone? Köpa kläder en gång om året?
Eftersom saken rör en global fråga blir aktionen missriktad. Xi Jinping varken ser eller hör dig skrika ut din klimatångest, och även om han gjorde det skulle han inte stänga ned kolkraftverk snabbare än vad som är beslutat. Kanske när man en förhoppning om att europeiska politiker ska utöva påtryckningar mot Kina och USA? Det gör man förstås redan.
Även klimatstrejkerna är således exempel på manifestationer med komponenter som inte går att uppfylla, och de ter sig därmed meningslösa. Deltagarna har skrämts av klickkåta agendamedier att vi står inför en apokalyps, att undergången är nära förestående, och att jorden kommer att gå under. Man går därför man ur huse för att «strejka» – varvid medierna får mer bränsle för sin sak att rapportera om «klimatkrisen» (som det numera heter) i en feedbackloop.
Vilket värde ska man tillmäta en vettskrämd nioåring som tror på den alarmistiska retoriken? Vilken kunskap har en sådan person, eller för den delen en tonåring som Klimat-Greta? Hur mår egentligen dagens unga när de dagligen bombarderas med undergångsbudskap som saknar verklighetsförankring?
Är deras framtid verkligen «förstörd» om kustvattnet höjer sig en halvmeter fram till 2100 eller om vintersportsäsongen krymper något? Tror de på allvar att världen inte har förmåga och kapacitet att faktiskt hantera problemet, om än inte på den snäva tidsrymd om «tio år» som FN återkommande har tjatat om sedan 1970-talet?
Folkliga manifestationer i all ära, men detta är höjden av meningslöshet: en manifestation utan riktning, utan mål, utan motpart, med deltagare som saknar såväl kunskap som lösningar, och med en kraftig slagsida åt vänster som bara är ägnad att polarisera än mer.