Våldet tilltar i den pågående protestyttringen i Hongkong, som nu mer liknar en anarkistisk revolution än demonstrationer. Turism och försäljning har som en konsekvens drabbats hårt, och staden tycks därmed skära av den gren man sitter på.
De NED-understödda studenterna och aktivisterna kräver frihet och mer demokrati, samtidigt som man anklagar polisen för övervåld. Den faktiska verkligheten är emellertid att de har tillräckligt mycket frihet för att kunna inta och förstöra en parlamentsbyggnad, kasta molotovcocktails mot polis och gå bärsärkagång över hela staden utan att mötas av annat än vattenkanoner och en och annan gummikula.
Den faktiska verkligheten är att såväl polis som Hongkongs styre inte vågar ta i med hårdhandskarna och upplösa anarkin, så som hade skett i varje annat normalt land. Man är livrädd för hur en sådan bryskare metod skulle uppfattas av omvärlden, och därför låter man våldsverkarna hållas.
Chefsminister «Carrie» Lin Yue’e bjöd in till samtal med rörelsen, som saknar särskilda ledarfigurer, men fick se sig instängd i den belägrade regeringsbyggnaden under en halv dag innan hon kunde avvika via en bakdörr. Polisen har således upprepat demonstrerat att man inte kan säkra regeringsbyggnader – det är så att säga motsatsen till övervåld.
Tidigare ledarfigurer från paraplyrörelsen 占中 2014 finns i bakgrunden, men styr inte aktivt protesterna för att undvika att falla i onåd och åter fängslas. Istället utgör de den politiska grenen, som söker stöd i USA och Taiwan för sin sak. Det är emellertid oklart hur de har tänkt sig att ett sådant stöd ska se ut, och med vilken mekanism de tror att Hongkong därmed kan gynnas. Varken USA eller Storbritannien kommer så att säga anlända med trupp till staden för att «befria» den.
USA har emellertid ett lagförslag om att utsätta Hongkong för en årlig prövning avseende demokrati och mänskliga rättigheter, med sanktioner i form av tariffer om villkoren inte uppfylls. Saken har dock inte det minsta med Hongkong att göra, utan är ett led i den mångfasetterade ansträngningen att angripa Kina. Figurer som «Joshua» Huang Zhifeng och misslyckade kantopopstjärnan «Denise» He Yunshi blir därmed nyttiga idioter i Trumps handelskrig och den amerikanska inneslutningen av Kina.
Hongkong har ingenting att vinna på än mer ansträngd ekonomi, och sådana handelshinder är inte ägnade att avhjälpa de verkliga problem som Hongkongs unga har, nämligen svårigheten att få fäste på bostadsmarknaden. Ilskan är missriktad, och aktionerna verkar i motsatt intresse – man är på god väg att förstöra den oas av frihet man har, att upphäva grunden för sin egen existens, att begå kollektivt självmord.
Detta alldeles utan hjälp av Beijing, som passivt och behärskat åser utvecklingen från sidlinjen, beslutet om att fortsatt hedra avtalet och grundlagen. Hongkongs möjlighet att begära förstärkning från fastlandet lär inte infrias, och i själva verket har man nog med resurser att stävja våldet – det är bara viljan som fattas.