Kina har fler praktiserande kristna än hela Västeuropa, men ändå hörs ofta kritik om att kristna i Kina är «förföljda». Med det menas då förmodligen inte rättigheten att utöva sin tro, eftersom Kina formellt och officiellt stöjder de två kristna religionerna som sanktionerade trosläror, utan att vissa kristna inte får göra som de vill utanför lagens ramar (vilket man inte får någonstans).
Kristendomen har rötter i Kina sedan 700-talet, men har aldrig egentligen kunnat konkurrera med buddism, daoism, konfucianism och andra inhemska kultursystem. Sedan 1500-talet har kristendom i västlig form ändå försökt bredda sitt inflytande i Kina, inte minst genom mission. De flesta sådana missionsförsök har givit mediokra resultat, kanske för att kristendom är så svårsmält för människor uppvuxna i buddistisk och konfuciansk tradition.
Sådan mission har givetvis också haft som syfte att bredda Västs politiska inflytande i Kina, vilket emellanåt har resulterat i att kristendomen har bannlysts och kristna har förföljts. Här måste man dock betona att Kina inte har och aldrig har haft något problem med kristendomen som lära, eftersom Kina aldrig har haft något motsvarande Europas statskyrkor – Kina har traditionellt varit mångkulturellt och tolerant mot andra tankesätt.
Det Kina har och alltid har haft problem med är däremot när religion används som ett sätt att så split eller skada Kina som nation och kulturstat, eller när religionen används på ett uppenbart skadligt sätt mot enskilda. Här finns historiska exempel på sådana skadliga religiösa verkningar av ett slag som vi känner alltför väl även från vår egen kontinent.
Den kinesiska religionslagens inskränkning om att religion i Kina inte får lyda under en utländsk auktoritet är således inget nytt påfund, utan har sina rötter i bland annat påvedömets försök att kontrollera horder av kinesiska katoliker att ge upp förfädersdyrkan och andra element av kinesisk kultur. Kristendomen har till skillnad från östliga läror en förkärlek att monopolisera tron och har svårt för att samsas med andra läror.
Härav följer att den katolska kyrkan i Kina inte lyder under biskopen i Rom, utan är en självständig gren, liksom att den politiskt anfrätte tibetlaman Dainzin Gyaco ses som en korrupt bråkmakare med det illvilliga syftet att splittra Kina från sitt säte i Dharamsala. Men det följer också att religiösa organisationer som sätter sig upp mot makten inte tolereras, exempelvis Falun gong; Kina kräver att sekularismen respekteras och att religiösa entiteter inte ägnar sig åt politik, och man gör här ingen som helst skillnad på religionens filosofiska eller andliga väsen.
Det är med den bakgrunden man bör förstå dissidenter som Liao Yiwu (廖亦武) när han pratar om de «kristnas lidande» i Kina, som om kristendomen vore utrotningshotad och kristna gömde sig i underjordiska källare undan en skräckregim. Så är dock inte fallet. Sanningen är snarare att kristendomen aldrig har varit större i Kina än under det formellt kommunistiska partiets roll som förvaltare av nationen, och att kristendomen i dagens Kina för en i det närmaste problemfri tillvaro.
Detta trots Mao Zedongs fasansfulla repression av religiösa under kulturrevolutionen, och detta trots att mission alltjämt är förbjuden. Kinesiska myndigheter bryr sig inte ens om de många olagliga huskyrkorna, så länge de inte ställer till med bekymmer.
Kristendomen i Kina har dock sina naturliga gränser vid några procent av befolkningen; större än så blir religionen aldrig, eftersom den egentligen inte har något att erbjuda en kultur som redan har funktionella livsåskådningssystem. Kristendomen tenderar här att bli ett slags modefluga bland delar av befolkningen, som en biprodukt av kapitalism och globalisering, som ett sätt att visa tillhörighet med västliga idéer överlag.