De romanska språken har en i stort sett gemensam grammatisk struktur och stor lexikal överensstämmelse för många ord, eftersom de har en gemensam grund i vulgärlatin. Att språken ändå har tagit något olika riktning beror på att redan vulgärlatinet i erövrade områden var regionalt färgat av lokala språk, och att senare utveckling har skilt språken ytterligare.
Utvecklingen av artiklar i vulgärlatin (till skillnad från latin) har således gett le och la i franska; el och la i spanska; il, la och lo i italienska; samt o och a i portugisiska. Personliga pronomen har på samma sätt en regional smak, med él och ella i tredje person singular i spanska; il och elle i franska; lui och lei i italienska; samt ele och ela i portugisiska. Man kan ändå se likheterna.
De många konjugationsmönstren för verb är likartade, med något olika former och bruk. Konjunktiv används flitigt i alla språken, förutom franska. Franska nyttjar inte heller participformer, som i spanskans estoy hablando, portugisiskans estou falando eller italienskans sto parlando, utan tar istället formen je suis en train de parler.
Franska skiljer även ut sig i att bara ha en kopula (être), medan övriga språk har två: ett för existens (ser i spanska och portugisiska, essere i italienska) och ett för befintlighet (estar i spanska och portugisiska, stare i italienska). Portugisiska har faktiskt ytterligare en kopula för befintlighet i ficar.
Franska tycks således vara det språk som har fjärmat sig mest från latin, vilket även förefaller bekräftas av den annorlunda fonologin samt av subjektstvånget (je suis i franska, men soy, sou respektive sono i spanska, portugisiska och italienska). Men i lexikal mening är franskan närmare italienskan än vad de iberiska varianterna är. Franskan har till exempel verbet manger för att äta, samma som italienskans mangiare, medan spanskan och portugisiskan har comer. Franskan och italienskan har parler och parlare för att tala, medan spanskan har hablar och portugisiskan har falar.
Franskans avoir och italienskans avere för att ha är på samma sätt gemensamma, medan de iberiska varianterna använder tener respektive ter. I franskan hör man således nous avons un chien och i italienskan abbiamo un cane, medan spanskan har tenemos un perro och portugisiskan nós temos um cachorro.
En grammatisk egenhet i franskan är hur man uttrycker gillande. Satsen jag gillar skorna uttrycks likartat med svenskan som j’aime les chaussures, medan italienskan och spanskan istället uttrycker att något behagar en person: mi piacciono le scarpe respektive me gustan los zapatos. Vi ser här att verben gustar respektive piacere tar plural efter objektet. Franskan kan förstås uttrycka samma sak: les chaussures me plaisent, men det är inte normalformen.
Den fullständiga spanska varianten är a mí me gustan los zapatos, vilket behövs om subjektet behöver preciseras: a ella le gustan los zapatos. I portugisiskan, som är slapp på alla sätt och vis, har man fiffigt låtit vända upp och ned på företeelsen, och verbet gostar betyder gilla snarare än behaga och kopplas till subjektet snarare än objektet: eu gosto dos sapatos. Vill man ändå ha en annan ordning duger os sapatos me agradam.
Franska är således i lexikal mening mer lik italienska – och därmed latin – medan spanska och portugisiska har tagit en annan riktning. Rumänska har i sin tur influerats kraftigt av slaviska språk, men är i grunden närmare italienska. De ord som föredras i de iberiska språken finns ofta även i franska och italienska, men har då en annan betydelse eller är mer ovanliga – och vice versa.
För att komplicera saken ytterligare har spanska och portugisiska många regionala varianter i både vokabulär och grammatik, likt engelskans olika former. Beroende på geografisk belägenhet talar man således om coche (Spanien) eller carro (Sydamerika) för bil. Verbformer i andra person plural (habéis) används i Spanien, men inte i Sydamerika.
Några ord är emellertid helt olika i samtliga språk, vilket förefaller en smula underligt. För ordet fjäril nyttjade latin pāpiliōnem i ackusativform, vilket har ärvts ned i franskans papillon (och pavillon, det vill säga paviljong). Även italienskans farfalla har etymologisk grund i denna form, genom parpaglione i äldre italiska (typ Grimms lag p → f i romanska språk!).
Portugisiska använder istället borboleta, kanske en utveckling av diminutivformen *papilitta i vulgärlatin – portugisiskan har likt franskan en kraftigt avvikande fonologi. Spanskan i sin tur nyttjar mariposa, som stammar från en barnsång från 1600-talet (María pósate, descansa en el suelo). Mariposa är även slang för bög i spanska, medan samma ord i portugisiska betyder mal alternativt hora på slang. Slutligen har vi fluture på rumänska, kanske från *flutulāre i vulgärlatin.
Å andra sidan är samma ord olika även i germanska språk, som i nederländskans vlinder, tyskans schmetterling eller milchdieb, engelskans butterfly och danskans respektive norskans sommerfugl. Det är ändå en ovanlig företeelse, eftersom gemensamma former finns för de flesta ord i åtminstone några närbesläktade språk. Gemensamt är ändå att det är vackra ord.