Så här års böljar de vanliga texterna om incidenten vid Himmelsfridsportens torg 4 juni 1989, med källor som Voice of America, Deutsche Welle, BBC och andra som av någon anledning ägnar sig åt nyhetsförmedling på kinesiska. Vem vill de nå, och varför?
Man kan tänka sig att de vill tydliggöra historien när den kinesiska «regimen» hellre vill dölja den, det vill säga att arbeta i sanningens tjänst. Gott så. Men man kan också se ett propagandistiskt drag i hur man riktar informationen. Intellektuella i Kina behöver emellertid inte påminnas, utan känner till historien ganska väl – övriga kommer ändå inte i kontakt med västerländska källor.
Kan man försvara vad som bäst betecknas som en massaker med hundratals dödsoffer, eller tusentals om man ska tro de mest uppskruvade guesstimaten? Inte i vår del av världen, förstås, men Kina gör det regelbundet. Man kan också föra ett strikt utilitaristiskt resonemang, om man så vill.
Ty om demonstrationerna hade fått «regimen» på fall på samma sätt som i Sovjetunionen hade slutresultatet inte blivit ett strålande demokratiskt Kina, utan en sönderfallande nation i inbördeskrig. Man hade då återupptagit situationen som rådde efter kejsardynastins fall, med lokala krigsherrar som styr i olika regioner – en «kinesisk vår» hade utbrutit, i likhet med den arabiska motsvarigheten.
Under de omständigheterna hade den formidabla ekonomiska tillväxt Kina har upplevt under dessa trettio år uteblivit, och många av de sociala friheter som numera finns hade aldrig sett dagens ljus. Nettosumman hade blivt gravt negativ, och få hade haft det bättre än i dag. Är det vad man önskar?
Nu är jag inte utilitarist och försvarar inte heller massakern, men de socialliberala tänkare som bekänner sig till utilitarismen borde faktiskt göra det. Största möjliga lycka tillkom största möjliga antal tack vare Deng Xiaopings resoluta ingripande, även om det kostade några livet.
I det här fallet är saken alltså mer komplicerad än att en regim skjuter på sin egen befolkning. Det går inte att jämföra med Sharpeville eller andra motsvarigheter, utan har en helt annan bakgrund och dynamik. Det är också därför en del som deltog i demonstrationerna har ändrat sig på äldre dagar, för att de inser vilka krafter som hade släppts lös, och vad det hade lett till.
Olika synsätt kan således anläggas på incidenten. För Kinas vidkommande är saken utagerad. Man har släppt en vitbok om händelsen och i övrigt lagt sordin på saken. Tids nog kommer händelsen att hanteras normalt i den kinesiska historieskrivningen, även om man kan tycka att den tiden nu är kommen. Samhällskontraktet stipulerar att medborgarna ska arbeta för sin egen materiella lycka, medan politiken lämnas åt partiet – och det har ett folkligt stöd som västerländska politiker bara kan drömma om.
För Väst är saken emellertid ett brott mot mänskligheten, varför man fortsätter att basunera ut sin kritik. Det har man förstås all rätt att göra, men frågan är vad man vill uppnå med saken. Att ställa sin egen förträfflighet i kontrast? Att förmå Kina att lägga om kursen?
Kinesisk demokrati kan bara komma inifrån, på samma sätt som tidigare i Taiwan, eller för övrigt som i vår del av världen. Det är något som sker när tiden är mogen, när folket självt rör sig i den riktningen. För närvarande finns inte den strömningen, och den kan inte tvingas fram utifrån. Varför ens försöka med demokratisk mission när det är andra faktorer som avgör?
Vi i Väst har ett ansvar att hålla levande all historia, inklusive fjärde juni-incidenten (六四事件; alla större händelser heter «incident» på kinesiska, det är inte en förminskning). Däremot finns det föga anledning att varje år återkommande behandla ämnet i medier, för då antar det formen av något slags rituell kinafientlig propaganda som inte leder någon vart.