En bomb om dagen smäller numera i Sverige, men vapnen, ammunitionen och pengarna går istället åt andra hållet, ut ur landet, till ett inbördeskrig som inte har någon omedelbar praktisk eller annan betydelse för vårt vidkommande. Pengar och materiel motsvarande sextio miljarder har skickats till slukhålet i Ukraïna, utan att göra någon som helst nytta, resurser som kunde ha lagts på att bekämpa brott och det inbördeskrig som här har funnit stad.
Regimen står uppenbart handfallen i att tackla kriminaliteten, eftersom man har denna märkliga felprioritering och hellre väljer geopolitiska lekar som yttermera resulterar i otrygghet och digra ekonomiska konsekvenser för svenskarnas vidkommande. En lilleputtstat som prompt ska utmana Ryssland och till och med Kina, och därmed blir föremål för psyops av olika slag.
Moderatregimen under Kristersson har helt enkelt inte svenskarnas bästa för ögonen, vilket även framgår av den dystra ekonomiska situationen, den rekordhöga arbetslösheten, det fortsatta utanförskapet med mera. I ledningen för finansen sitter en tokkristen kreationist som blomvas, utan att så mycket som att röra ett finger för att stimulera företagsamhet, innovation och tillväxt.
Medan sprängningarna och skjutningarna fortgår med oförminskad styrka fortsätter man i den forna socialistregimens intrampade spår, exempelvis genom att åter spärra in harmlösa dissidenter och konstnärer som Dan Park för dennes ideologiska brott mot staten, eller att bedriva poängjakt i trafiken, angripa sexköpare, utreda thaibodar med mera. De verkliga skurkarna går fria, eftersom man sedan länge har behandlat detta klientel med silkeshandskar, särskilt röda åklagare inom den djupa staten samt snuthoror som har sexuella relationer med buset och förser detta med spaningsinformation.
Tidölaget ställer till med presskonferenser i tid och otid, anbefaller utredningar på löpande band, men av det så kallade «paradigmskiftet» blir intet. Regeringar kommer och går, men det socialistiska folkhemmet består, på varje enskild punkt. Där den ena ministären slutar, tar den andra vid, exempelvis i att ytterligare inskränka de få kvarvarande friheterna istället för att vidga dessa.
Den folkpartistiska förbudsministären under Åkesson går således i väl intrampade fotspår när man inför statliga sanningar om förintelsen, delibererar en blasfemilag samt yrar om att förbjuda appar som Tiktok. Riktigt tokigt blir det när man hallucinerar om att få tillgång till ändpunkter i krypterad kommunikation, en företeelse som i praktiken skulle ge regimen full åtkomst till all privat kommunikation.
Tänk om regimen istället hade använt en bråkdel av de sextio miljarder man har gett till kokainisten i Kiev till massiv installation av kameror och drönare i storstäderna, där det smälls och skjuts som mest? Om man omedelbart hade rumsterat om i den djupa staten och satt rätt personer i ledningen för myndigheter, särskilt inom polisen och rättsväsendet? Om man genast hade stängt gränserna och påbörjat ett seriöst återvandringsprogram istället för att låta massinvandringen fortgå?
Eller om man hade gett direktiv om att lägga alla resurser på verklig kriminalitet och brott mot person och egendom samt släppa de ideologiska brotten och poängjakten? Om man hade gett sig på orsakerna istället för att behandla symptomen, exempelvis genom att ta kontrollen över marknader genom legalisering av droger och sexhandel?
Eller om man interrimistiskt hade infört en lång rad nödvändiga lagar i väntan på utredningskvarnen, exempelvis att sänka straffåldern, besluta om förstärkt övervakning med mera? Kan man gå med i Nato på en eftermiddag utan utredning eller demokratisk deliberation, kan man nog bekämpa kriminaliteten i samma anda – kriget pågår inom landet.
Eller om man hade täppt till möjligheterna för kriminella att finna offentliga uppgifter om människors inkomster, bilinnehav och andra data, samt i istället gett myndigheter möjligheter att samköra sådana data för att bekämpa kriminellas omfattande bidragsfusk? För regimen tycks det vara viktigare att kvällspressen kan berätta vem som tjänar mest än att skydda allmogen från intrång, återigen en märklig prioritering.
Strömmer har petat sig i naveln allt för länge, och i slutändan blir det bara en massa snack och ingen verkstad alls. Riket har en styrelse som inte kan styra landet, som inte får något gjort, som mest rapar samma slags mantran som tidigare regimer, men som i slutändan misslyckas kapitalt med att omsätta alla fagra löften i praktiken.