Angsan Suqi blev sedermera frisläppt från sin husarrest och är nu på god väg att återetablera sig i politiken, i vad som ser ut att vara en verklig reform bort från militärjuntans snart femtioåriga kontroll. Att amerikanska utrikesministern besöker landet är ett bevis för att töväder råder, och att man i landet är beredd på att gå vidare.
Helt säkert finns många stenar att snubbla på under resans gång, och det lär inte heller gå över en natt att färdas från isolering och diktatur till mer öppenhet och mer deltagande. Men i slutändan finns det skäl tro att Myanmar verkligen upplever en islossning och kan etablera sig som en mer aktiv part i regionen. Man har goda förutsättningar att snabbt resa sig, och man kan bli en lukrativ turistmagnet.
Myanmars tillstånd beror här ytterst på dess tidigare historia, framförallt då brittisk kolonialism och viss etnisk segregation under den tidiga demokratin. Militärdiktaturer uppstår inte av sig själva för att någon general har fått fnatt, utan det finns i regel ett folkligt stöd i bakgrunden, i Myanmars fall alla som inte råkar vara bamar, den dominerande etniciteten.
Man ska också komma ihåg att västvärlden aldrig riktigt har släppt den koloniala tanken i Asien, utan fortsätter att på olika vis stödja krafter och företeelser som utgör en kolonial kontinuitet. Ett exempel på det är själva namnet på landet, som framförallt engelskspråkiga länder men även Sverige fortsätter benämna Burma, ett begrepp som instiftades under den brittiska kolonialismen.
Burma är visserligen en vardagsform av Myanmar, men det är framförallt ett kolonialt arv (ursprungligen «Birma», efter bamar), och bara av det skälet är det olämpligt att bruka beteckningen vidare. I slutändan är det upp till folket att i demokratisk ordning fälla det slutliga avgörandet, men benämningen Myanmar är den officiella, den historiskt korrekta, den språkligt riktiga och den som är fastställd av Förenta nationerna och därför den som ska användas tills vidare.
Det är inte den enda kolonialterm som militärjuntan gjort upp med, men oavsett vad man tycker om dess styre är det upp till landet självt att avgöra sådana namnfrågor. Tanken att man stödjer oppositionens demokratireformer genom att envist hålla fast vid en kolonialterm är synnerligen naiv, och ger istället intrycket att det är fortsatt kolonialism man egentligen stödjer. Militärjunta eller inte, det finns legitima skäl för Myanmar att kasta av sig termer och begrepp som varit officiella under tider av ockupation, ungefär som man på Taiwan har gjort rent hus med alla japanska beteckningar som fanns i bruk.
Demokratirörelsen förtjänar vårt stöd, och Angsan Suqi är och förblir en hjältinna. Men samtidigt förtjänar alla länder och regioner i Asien att erkännas på sina egna termer och villkor utan att bli påprackade osmakligt gammalt kolonialt arvegods.