Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.
Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.
I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).
Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.
Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.
När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.
Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.
Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.
Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.