Vetenskapligt konsensus förelåg i slutet av 1800-talet om att fysiken nära nog var fulländad, och att enbart ett par smärre problem återstod att lösa. Ett av dessa utgjordes av det så kallade svartkroppsproblemet, som bestod i paradoxen att en ideal svartkropp borde avge mer strålning än den tog emot.
Detaljerna är här inte så viktiga, men lösningen bestod i att anta, ad hoc, att elektromagnetisk strålning kan avges och absorberas enbart i diskreta paket, så kallade kvanta. Hypotesen kullkastade fysiken helt och hållet, och gav upphov till kvantmekanik, grunden för den moderna fysiken och det elektroniska informationssamhället.
Ett annat vetenskapligt konsensus för tiden gällde jordens geologiska utformning, som man liknade vid en uttorkad apelsin som blev skrovlig då vatten avdunstade. Jorden antogs ha befunnit sig i ett konstant avkylande förlopp sedan dess bildning som en smält kropp, och vid avkylningen expanderade jorden och bergskedjor formerades på kontinenter som antogs vara fixa.
Alfred Wegener föreslog istället att kontinenterna driver på en smält fond i jordens inre. Wegener var inte geolog, men såg det som minsta barn brukar se men som dåtidens vetenskapliga samfund inte tillmätte någon betydelse, nämligen att kontinenterna passar i varandra nära nog perfekt som pusselbitar. Till skillnad från kvantmekanikens pionjärer vann Wegener inte gehör för sina idéer, utan blev förlöjligad, för att han inte kunde presentera en mekanism, det vill säga att det var svårare att leda i bevis.
Ett tredje exempel på vetenskapligt konsensus gäller synen på kost och hälsa. Under 1960-talet växte ett sådant konsensus fram kring fett som orsak till hjärt- och kärlsjukdomar, vilket fick näringsinstitutioner världen över att efter amerikanskt mönster föreslå lågfettsdiet med större inslag av kolhydrater, inte minst socker.
Sedan dess har den flingkäkande världen successivt blivit allt fetare och sjukare, och trots att det finns uppdaterat konsensus kring lämplig diet kan trenden inte reverseras. Man tycks inte längre lita på de vetenskapliga råden och rönen, och i stället har otaliga extrema modedieter vuxit fram. Och trots konsensus är saken fortfarande svår att leda i starkare bevis, då ämnet är extremt komplext.
Vän av ordning förstår här att vi närmar oss ett nutida konsensus, nämligen det kring global uppvärmning och klimatförändringar. Det är riktigt, men inte i det syfte som kanske anas. Det vore nämligen dumt att ifrågasätta detta konsensus, eftersom det vilar på tämligen starka bevis.
Vad dessa paradigmskiften visar är att vetenskapen ständigt utvecklas och raffineras i ljuset av uppdaterade data, och att vi ingalunda befinner oss i något vetenskapligt slutstadium. Även klimatvetenskapen har förfinat sina metoder och vidgat sina data under årens lopp, och kan numera med bättre precision modellera förloppen.
Klimatvetenskap är dock en ung disciplin, och den lider av samma komplexitetsbarriär som medicinen. Den kan aldrig bli lika exakt som dess underliggande fysik och kemi, utan är beräkningsmässigt instabil och föremål för kraftig förenkling. Modellerna ger ganska grova fel när de tillämpas framåt och bakåt i tiden, till exempel på historiska och geologiska förlopp, och de kan därför inte ge annat än grova sannolikhetsintervall för effekter och konsekvenser.
Men att de vanligen har kvantitativt fel är inte samma sak som att de är kvalitativt odugliga. De pekar på en bestämd riktning och ger en suddig men i huvudsak korrekt konsekvensbeskrivning. Konsensus gäller just den kvalitativa delen, att det sker en uppvärmning, att denna klimatförändring i huvudsak är antropogen, och att denna förändring kommer att ha konsekvenser.
Däremot finns inget som helst konsensus i den kvantitativa delen, det vill säga hur stora effekterna och konsekvenserna blir, eller hur snabbt de kommer att ske (exempelvis issmältning). Än mindre finns något konsensus i vad man bör göra åt saken, om något alls – detta är nämligen inte en vetenskaplig fråga. Vetenskapen mäter, modellerar och förutsäger i sannolikhet, men ägnar sig inte åt politik.
Det är denna skärningspunkt mellan vetenskap och politik som är av intresse här, till exempel att vetenskapligt konsensus missbrukas av politiska krafter i syfte att vinna gehör för kraftfulla åtgärder. Kvalitativt konsensus kring uppvärmningen omtolkas som att det råder konsensus kring att det föreligger en «klimatkris» och att vi har «tio år» på oss att lösa problemet för att undvika en «katastrof». Det finns inget sådant konsensus, och det är inte heller vetenskapliga utsagor, utan politiska.
Politikens intresse för kosthållning är ungefär ett sekel gammalt, och hade en nationalekonomisk grund i att fostra starka arbetare som äter ordentligt. Senare tillkom mer detaljerade råd från särskilda myndigheter, eftersom god folkhälsa är av vikt för en välfärdsstat, särskilt en skattefinansierad sådan. Senare tiders råd gäller således inte att äta ordentligt, utan att äta mindre av vissa ämnen, som fett. Och i nutiden bestämmer politiker att barn ska äta vegetariskt i skolan för «klimatets» skull, som om denna mikroplanering skulle ha någon som helst inverkan på saken.
Givet hur misslyckat resultatet blev när politiken lade sig i kosten, med en fullkomlig explosion i fetma och diabetes, kan man inte frigöra sig från tanken att det kommer att bli samma eländiga utfall när politiker ska experimentera med klimatsatsningar. Kombinationen vetenskap och politik är nämligen sällan fruktbar, vilket historien har otaliga exempel på i allt från Lysenko till Rasbiologiska institutet.
Det är tämligen självklart att politiken måste förlita sig på vetenskapliga resultat och inte kan utmana verklighetens begränsningar, men det är inte samma sak som att politiken och vetenskapen ska gå i armkrok, vilket man gör i klimatfrågan (likväl som genusforskning och sociologi). Det är en politisk kropp i form av FN/IPCC som orkestrerar nationell politik världen över, men det finns ingenting som säger att detta är en politisk fråga överhuvudtaget. Ämnet är kidnappat av politiker som vill kombinera ämnet med andra syften.
Till en stats grundläggande uppgifter hör att upprätthålla försvaret av gränser, vidmakthålla våldsmonopol, skydda befolkningen från brottslighet och ge förutsättningar för att det finns bostäder, arbete, utbildning och vård. Med tanke på att inte någon regim som regerat på senare tid har kunnat lösa ens en sådan enkel sak som adekvat tillgång på bostäder (exempelvis genom marknadens försorg) eller att kontrollera skenande gängbrottslighet, har jag svårt föreställa mig att samma inkompetenta och handlingsförlamade kretiner ens skulle kunna börja att ta sig an ett så komplext problem som klimatet – i regering och riksdag sitter knappt en enda civilingenjör eller naturvetare.
Denna samling jurister, ekonomer och journalister är ändå i färd med att i allra minsta detalj utforma de existentiella villkoren för medborgarna, exempelvis vad man äter och hur man färdas, som om en sådan planekonomi någonsin har fungerat i verkligheten, och som om tekniska paradigmskiften inte har kullkastat verkligheten vid ett otal tidigare tillfällen.
Det är när sådana imbecilla idioter slår sina aphjärnor ihop som resultatet blir att å ena sidan lägga ned kärnkraft och å den andra att kompensera med polsk kolkraft, och att å ena sidan svälta dagisgenerationen med morötter och å den andra att subventionera diesel till jordbruket. Den ena handen vet inte vad den andra gör, för att det är omöjligt att överskåda komplexa makrosystem.
Den osynliga AI som bäst optimerar sådana problem benämner vi marknadsekonomi, och det är den mekanismen som är bäst skickad att inte bara optimera tillgång och efterfrågan på bostäder och bananer, utan som även är mest lämpad att styra teknik och investeringar i klimatoptimal riktning. Politikerna bör återgå till sina enklare kärnuppgifter istället för att försöka implementera en ny sovjetunion på den politiserade klimatdystopins grund.