Midvintern står för dörren, och med den följer de traditionella sedvänjorna. Men seder är stadda i kontinuerlig förändring, och det kan därför vara värt att närmare reflektera över ursprunget, om inte annat för att ha en historisk förankring i vardagen.
Exempelvis menar en del att morgondagen, den trettonde december, är vigd åt ett katolskt helgon, som dog martyrdöden på Sicilien år 304. Sankta Lucia firas mycket riktigt i både maj och december i Italien, men traditionen har på intet sätt diffunderat naturligt över Europa och vidare till de nordiska länderna, utan tycks ha tagit språnget direkt från Sicilien till Skandinavien utan att först få fäste i Centraleuropa.
Den skandinaviska traditionen har dock inget samband alls med den italienska, utan sammanlänkningen är en form av kulturimperialism, där gemensamma element har sammanfogats till en ny tradition.
I Skandinavien firades traditionsenligt lussinatta under årets kortaste dag, då vintersolståndet äger rum. Lussivaka innebar att hålla sig vaken över natten före lussidan för att vakta mot Lussi, en elak häxa som red på lussifärd med sitt anhang för att röva bort barn som hade försummat sina plikter eller eljest hade förtjänat det.
Till Lussi offrades en del av det nybryggda ölet, som hälldes på vårdträdets rötter. Vårdträdet var helt enkelt det dominerande trädet på tomten, och har en lång tradition i det skogstäta Skandinavien, där träd spelade en central roll i mytologin. Under vårdträdet – skyddsträdet – bodde gårdstomten, som gav beskydd åt familjen, och man offrade därför regelbundet flytande föda till trädet, likväl som en tallrik gröt till tomten, särskilt om julen.
Lussidan präglades av att en yngre kvinna i hushållet tidigt på morgonen draperade sig i vit skrud och brinnande ljus om huvudet. Detta är självaste Lussi, som bjuder familjen på lussibit (fläsk) och öl som tack för offret. Lussibruden gav även djuren en lussibit. Med Lussis ankomst välkomnades ljusare tider, vilket är vad ljusen symboliserar, och därmed hade julens långa firande påbörjats.
Lucia så. Även den italienska traditionen tar fasta på årets kortaste dag, och Lucia betyder helt enkelt ljus. Lucia själv håller ett ljus, antingen i egen person, eller i de byster av henne som bärs omkring, men traditionen saknar i övrigt beröringspunkter med den skandinaviska seden.
Sammanlänkningen beror helt enkelt på den kristna religionens tvångsinförande i Sverige och övriga Skandinavien, då lokala traditioner omformulerades i kristen version (interpretatio christiana), ett förfarande som ägde rum överallt där kristendomen befäste sin makt. Ett av de många helgon religionen förfogar över råkade passa utmärkt för ändamålet, medan andra försök var mer misslyckade, exempelvis att förknippa motsvarande midsommarfirande under sommarsolståndet med Johannes döparen.
Den ursprungliga tiden för firandet ägde rum under vintersolståndet, som vanligen inträffar 21–22 december. Någon gång under medeltiden fixerades datumet till 13 december, vilket med dåtidens julianska kalender ungefärligen motsvarade vintersolståndet. Den julianska kalendern hade vid 1300-talet uppnått en förskjutning om åtta dagar, en defekt som åtgärdades med den nuvarade gregorianska kalenderns införande 1582.
I Sverige infördes denna kalender först 1753, vilket innebar att dagarna 18–28 februari ströks ur kalendern, motsvarande elva dagars korrektion. Datumet 13 december behölls dock för lussefirandet, vilket gjorde att traditionen kastades bakåt åtta dagar i relation till vintersolståndet. Därmed förlorade traditionen sitt egentliga sammanhang.
1753
Februari Mars
Må 1 8 15 5 12 19 26
Ti 2 9 16 6 13 20 27
On 3 10 17 7 14 21 28
To 4 11 1 8 15 22 29
Fr 5 12 2 9 16 23 30
Lö 6 13 3 10 17 24 31
Sö 7 14 4 11 18 25
Det nutida lussefirandet är således en synkretism mellan en ursprunglig skandinavisk tradition, en godtyckligt påkletad religiös etikett, samt en rad modernare tillskott i form av lussekatter, tomtenissar, stjärngossar och andra attribut som hämtar näring från både sekulärt och religiöst håll.
Huruvida man vill fira ett katolskt helgon eller den ursprungliga midvinterseden är förstås upp till var och en. Den som vill fira «Lucia» kan lämpligen göra det i kyrkan, genom att på traditionsenligt vis bära helgonets byst och följa den gängse sakrala proceduren.
Alla vi andra firar Lusse, äter lussekatter («luciakatter» är kanske helgonets personliga husdjur), dricker glögg, mumsar pepparkakor och festar eventuellt på gammalt «hedniskt» vis med väl tilltagna doser av något mer stärkande än nattvardsvin, så som den forna seden bjuder.