Anderssonskan (S) levererar som alla andra sina floskler under Almedalens trötta politikervecka, och noterbart är att sosseriet nu triangulerar allt mer mot sverigevännerna. Samtidigt utmålas nationalisterna som huvudmotståndare, vilket inte är så märkligt som det kan låta, även om – på grund av att – man konkurrerar om samma väljarboskap med samma idéer.
Maggan säger sig vara tacksam över att få leva i detta land där hemtjänsten kommer till mamma, varje dag året runt och där tusentals nya jobb skapas i den gröna industrin. Problemet med den utsagan är att de stora statliga satsningarna på «grön» industri mest är några i raden av välfärdsbedrägerier som inte bär sig, och att hemtjänsten knappast fungerar som avsett när de anställda inte kan kommunicera med vårdtagarna på grund av språkförbistring.
Fordom kunde man nog se fram emot ett någorlunda värdigt slutskede i livet, under vård av trevliga blonda flickor av det mest pålitliga slag, medan man nu istället skickar någon skäggig nyanländ till mamma. Samtidigt matas man med «grön» kost i äldrevården för «klimatets» skull, varvid den egna hälsan offras för sossepolitiken. I en sådan rödgrön dystopi vill man nog inte bli gammal, utan bör ta sig själv av daga medan man alltjämt har förmågan. I annat fall riskerar man att hamna oduschad med liggsår under kommunal vanvård.
Partiledarinnan beklagar sig vidare över det utanförskap hon själv i allra högsta grad har varit delaktig i att etablera genom det rödgröna haveriet till migrationspolitik, men lovar att det nu minsann ska bli ändring till det bättre. Det man inte förmådde under de senaste åtta åren vid makten ska man nu ta itu med, lovar hon.
Maggans recept är således att skärpa straffen, utbilda fler poliser och stärka hela rättskedjan för att få bukt med gängkriminaliteten, Om det låter bekant är det för att det är tidöregimens redan effektuerade politik, och det är inte det enda inslaget av den sorten.
Socialdemokraterna vill nämligen bygga en stark samhällsgemenskap på riktigt, omfattande krav på att tala samma språk och språkkrav på personal i förskolan samt att placera barn i förskolan tidigare, på det att man ska ta upp det svenska språket till fullo. Därtill ska minsann svenska flaggan hissas på varje torg i hela vårt land! Så svenskare var aldrig Åkesson.
Det framgår emellertid inte om Maggan också vill hissa den ukraïnska flaggan på varje torg, så som nu är fallet, eller för den delen «prideflaggan». Många symboler blir det när plakatpolitiken ska gestaltas i verkligheten, men frågan är om sådant splittrande stoff bidrar till den samhällsgemenskap som åsyftas. Ett Sverige som håller ihop är inte möjligt under extremistisk progressivitet i det allmännas regi. Ju fler symboler, desto mindre sammanhållning.
Inte helt oväntat är Maggan förtjust i Folkpartiets digitala diktatur omfattande censur och reglering av appar och nätet. Socialdemokraterna har under lång tid strimlat grundlagen i allt finare pappersremsor, med allt fler undantag och hänvisning till allmän lag i syfte att få bukt med «hat och hot», eller snarare för att kontrollera det politiska narrativet samt inneha problemformuleringsprivilegiet. Med Maggan blir det Bank-ID för att få skriva på socialer.
Om Anderssonskan åter släpps fram till makten ska minsann tågen gå i tid och de unga gå en ljusare framtid till mötes, men mig veterligen har tågen aldrig någonsin gått i tid, och kommer inte heller att göra så framöver. Sosseriets politik är på detta område lika urspårat som borgarnas, och tåglångbänken lär fortsätta in i evigheten, på samma sätt som den socialistiska bostadspolitiken med flera områden.
Maggan har helt enkelt inget recept för framtiden, utan blott ett antal lånade fragment utan sammanhang och koherens. Partiet saknar en fullständig plattform, och därtill har man inga vänner att bygga en allians med. Varken kommunisterna eller miljömupparna, eller för den delen centern, lär godta ett socialdemokratiskt program som flörtar med nationalismen.
Inte heller kan Anderssonskan regera i ensamt majestät som i fornstora dagar, men däremot finns faktiskt en möjlighet att regera om inte tillsammans med så i vart fall med stöd av Sverigedemokraterna. Man har liknande värderingar i mångt och mycket, och vurmar båda för det klassiska socialdemokratiska folkhemmet från fordomdags. SD har alltså i praktiken uppnått rollen som vågmästare, och skulle kunna komma att pendla mellan S och borgerligheten för att successivt få igenom sin politik.
Hur realistiskt det är får framtiden utvisa, och en omedelbar konsekvens lär i så fall bli att en del sossar lämnar partiet i protest. Men samma process har redan ägt rum i borgerligheten, och man har överlevt. Socialdemokraterna skulle därför över tid kunna fortsätta sin triangulering mot SD för att säkra maktinnehavet, ty alternativet är att Tidölagets dominans annars fortsätter under lång tid.
