Oberoende medier är en hörnsten i demokratiska samhällen, sägs det. Men problemet är att det inte finns några sådana, och inte heller medier fria från agendasättning, bias och förvrängning i urval och framställning. Särskilt gäller att framträdande stats- och kommersmedier i huvudfåran är etablissemangsnära och därmed lierar sig tätt med dessa intressen.
Betrakta exempelvis hur Svenska dagbladets utrikeskorre Malin Ekman häromdagen sade upp sig från blaskan på grund av redaktionellt tryck att forma verkligheten efter kartan, det vill säga överge konsekvensneutral rapportering för att i dess ställe ställa saker och ting till rätta med hänvisning till läget i omvärlden med mera.
«Fel sida» får inte gynnas av journalistiken, ett grepp vi känner från hela konkarongen av oligarkiska mediekonglomerat, som under decennier har agerat utifrån en vänsterliberal agenda och därmed särskilt angripit Sverigedemokraterna i parti och minut, en trend som fortsätter in i denna dag. Även Trump hör förstås till «fel sida».
Särskilt allvarligt är att de offentligfinansierade statsmedierna har samma slags utpräglade vänsterliberala profil i allt från urval och framställning i journalistiken till den redaktionella sammansättningen. Statstelevisionens monumentala vänsterkantring är välkänd sedan länge, och särskilt dess aversion mot Sverigedemokraterna – det vill säga «fel sida».
Statsmedierna är som bekant även en del av totalförsvaret, och därmed även av statens delaktighet i Västs krig mot Ryssland. Man lyder under en «demokratiparagraf» som åsidosätter all objektivitet och föranstaltar att man i alla lägen och i egen tolkning ska ta ett visst statsskicks parti istället för att rapportera sant och konsekvensneutralt. Härav följer massivt förvrängda skildringar av länder som Kina, men framförallt gäller att rapporteringen från kriget i Ukraïna dras med våldsam bias tangerande propaganda.
Reportrar, analytiker och kommentatorer framför utan undantag en endimensionell bild kring krigets bevekelsegrunder och utveckling, utan att ta i beaktande den geopolitiska verkligheten eller att fördjupa sig med nyanserade analyser från personer som Mearsheimer eller Sachs, perspektiv som är betydligt mer förankrade i verkligheten än Elin Jönssons märkliga känsloutbrott eller Paasikivis ständigt felaktiga frontanalyser.
Härav ska man inte bli förvånad över att Ryssland häromdagen drog pluggen för de svenska statsmedierna, tillsammans med en rad andra västmedier med likartad propagandamässig rapportering. Detta i sin tur som svar på EU:s motsvarande censur av RT, Sputnik, Rossijskaja Gazeta, Izvestija, Voice of Europe och RIA Novosti, som samtliga anklagas för att sprida rysk propaganda.
Det gör de naturligtvis, men inte i större omfattning än svensk statsteve sprider antirysk propaganda. Medier på båda sidor är – gör sig till – del av det större informationskriget istället för att utföra det journalistiska uppdraget att ta reda på sanningen i varje enskild detalj, utan hänsyn till vilken sida som «gynnas». Och så förfar man alltså ständigt även i andra politiska frågor, kring Sverigedemokraterna, kring Trump, kring Kina med flera.
Av detta skäl gör EU sig själv en våldsam björntjänst när man bedriver censur mot ryska källor, eftersom man då frångår de enda verkliga värden av vikt som vi kan hävda mot entiteter som Ryssland. När vi frångår demokratins mest fundamentala beståndsdelar i form av informations- och yttrandefrihet fäller vi oss själva med snubbeltråd avsedd för andra, och går i vår egen fälla. Vi förlorar då omedelbart informationskriget, och kan inte peka finger mot Moskva när man svarar med samma mynt, utan sänker oss till samma eländiga nivå.
I slutändan riskerar man ett våldsamt förtroenderas, när den faktiska verkligheten inte längre korrelerar med rapporteringen i etablissemangsnära stats- och kommersmedier, nämligen när Ryssland i slutändan står som segrare, trots en förment usel armé av desertörer, en sjuk statschef utsatt för ständig maktkamp i Kreml och en rysk ekonomi som står vid ruinens brant. Ryssland – det vill säga «fel sida» –, som ju inte får vinna kriget enligt dessa «oberoende» och «opartiska» medier, men som ändå gör det.
I ett sådant bisarrt medielandskap kan man inte förlita sig på några få enskilda aktörer, speciellt inte de som hävdar sig vara «oberoende» och «opartiska», utan det är då viktigare än någonsin att konsultera båda sidor plus aktörer som ligger utanför desinformationsområdet, exempelvis källor i Asien. Alla med någorlunda självbevarelsedrift gör ju så, och berörda journalister överlag läser förstås både RT och RIA Novosti.
Problemet är att den stora massan inte gör så, utan matas med en ensidig framställning som inte kan karakteriseras som annat än propaganda, ett eländesnarrativ av samma slag som karikerades i «1984» kring motståndarens fördärvlighet och den egna sidans motsvarande uppbygglighet, det vill säga så långt man faktiskt kan komma från «opartiskhet» och «oberoende». Vad det skulle tjäna till är inte gott att veta, ty demokratin kan inte fortleva i ett tjockt täcke av desinformation.
