Creepy Joe Biden gav ett katastrofalt intryck under den första – och kanske sista – direktsända debatten de två kandidaterna emellan. Enbart entrén förskräckte, då han stapplande tog sig till podiet på ett sätt typiskt för dementa i äldrevård. Därefter fann han inte orden, eller uttryckte sig osammanhängande.
Frågan är emellertid i vilken mån väljare röstar på kandidaterna i sig snarare än den plattform de företräder, varför Bidens framträdande kanske mest ger utslag på marginalen i opinionen. Men det är förstås tillräckligt för att sänka honom och Demokraterna, enligt nuvarande opinionsläge.
Det är inte heller någon nyhet att Sleepy Joe har dessa kognitiva problem, även om saken blir mer akut då valdagen närmar sig. Även demokrater frågar sig allt mer om denne alzheimerpatient verkligen kan fungera i ännu en mandatperiod och hur det i så fall påverkar USA:s anseende i världen.
Ska man förändra laguppställningen är tiden dock knapp, och man hinner knappast ställa till med en ny nomineringsrunda. Biden måste i så fall själv kasta in handduken och därefter uttrycka sitt explicita stöd till efterträdaren, med nödvändighet Kamala Harris, därtill innan Demokraternas konvent i augusti.
Men Kamala är om möjligt än en sämre förgrundsgestalt än Biden, och har knappast förutsättningar att locka till sig nya väljarskaror med sitt wokistiska program. Snarare lär hon skrämma iväg tveksamma demokrater till den andra sidan eller i vart fall soffan, vilket då gynnar Trump. I debatt har hon inte så mycket att hämta mot den ångvält som Trump utgör, utan riskerar att bli överkörd, trots mer agilt intellekt.
Om Genocide Joe trots allt står kvar som kandidat och till råga på allt vinner valet, nämligen för att motståndaren ändå är den förhatlige Trump, är frågan vad det innebär för USA som nation. Vem är det då som styr bakom kulisserna medan man byter blöja på Biden? Creepy Joe reduceras till en nickedocka, medan Pentagon och hans militära rådgivare fattar de egentliga besluten.
