Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.
Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.
Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.
Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.
Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.
Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.
Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.
Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.
En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.
I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.
Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.
