Konsumenter har ringa vägledning av nuvarande utformning av näringsdeklarationer för livsmedel, eftersom märkningen inte tar fasta på alla relevanta aspekter och inte tar hänsyn till moderna forskningsrön. Därtill är dispositionen ett virrvarr som kunde komma i åtnjutande av betydande förenkling.
Exempelvis anges energi i både kilojoule (kJ) och kilokalorier (kcal), vilket bara är ägnat att förvirra. I fysiken använder vi naturligtvis undantagslöst SI-enheten joule, men i konsumentsammanhang finns inte en enda person utanför Livsmedelsverkets byråkrati som använder något annat än den mer praktiska enheten kcal. En första förbättring består således i att ange energi i enbart kcal.
För makronutrienter kunde en finare indelning vara önskvärd. För fett finns för närvarande en underrubrik «mättat fett», under det felaktiga antagandet – den seglivade myten – att sådant fett skulle vara hälsovådligt. Det är i själva verket neutralt och att betrakta som ren energi.
Det ska naturligtvis anges, men viktigare är att uppge förekomst av nyttiga strukturella ω−3-syror DHA, EPA, DPA och ALA (förenklat till «omega-3»), motsvarande inflammatoriska ω−6-syror LA, AA och DPA-n6 (förenklat till «omega-6») samt neutrala ω−9-syror som oljesyra (förenklat till «omega-9»). Även förhållandet ω−6:ω−3 bör anges, om relevant för produkten i fråga. Förekomst av transfett ska anges, även spårmängder.
Lämpligen använder man i detta avseende en färgskala, med ω−3 i vit text på mörkgrön botten, ω−6 i vit text på röd botten samt enkelomättad ω−9 och mättat fett i neutral utformning med svart text på vit botten (eller inverterat). Kvoten ω−6:ω−3 markeras grön om den understiger 1, neutral om den understiger 4, och i övriga fall röd.
För kolhydrater behålls underavdelningen «sockerarter», men görs finare med kategorier för tillsatt respektive fritt socker. Vid minsta mängd tillsatt eller fritt socker färgas fältet rött och märkningen förses med en varningssymbol ⚠️. Överstiger mängden fritt eller tillsatt socker fem procent, märks produkten med en dödskalle ☠️, och är då att betraktas som hälsovådlig.
Motsvarande nyckelhålsmärkning raffineras, dels genom att utesluta ultraprocessade produkter som flingor, hydrogeniserade fröoljor, lågfettsmejeri med flera höggradigt bearbetade livsmedel. Man ska inte kunna kringgå regler genom att «berika» redan konstgjorda produkter som ihoplimmade majsflingor med D-vitamin (därtill av fel sort) och andra kemikalier.
Nyckelhålsmärkningen reserveras således för naturliga livsmedel med eller utan minimal bearbetning i form av saltning, rökning, ystning med mera. Omvänt förses ultraprocessade produkter med ny obligatorisk märkning av något slag – omfattande tre fjärdedelar av sortimentet i butiker på det att konsumenter ska få erforderlig vägledning i onyttans enorma utbud.
Salthalten kan man förstås ange, men viktigare vore att uppge förekomst av relevanta joner Na, K och Mg, samt speciellt förhållandet K:Na. Om det senare överstiger 2 grönfärgas fältet, och om det understiger 1 bör röd botten användas. Totalmängden «salt» är härvidlag ointressant ur hälsosynpunkt, men kanske av kulinarisk vikt.
Ovanstående förändringar kring fett, socker och salt täcker de viktigaste företeelserna, men man kan även tillfoga några mindre justeringar i övrig märkning. Mineraler (utöver salt) och vitaminer är fortsatt frivillig information, som lämpligen anges av seriösa producenter, men nomenklaturen lämnar mycket i övrigt att önska.
Det finns nämligen få personer utanför Livsmedelsverkets byråkrati som nyttjar eller förstår facktermerna tiamin, riboflavin, niacin, pantotensyra, biotin och folsyra, och konsumenter har lättare att memorera beteckningarna B1, B2, B3, B5, B7 och B9. Naturligtvis är man även här inkonsekvent, och uppger B6 och B12 snarare än pyridoxin och kobalamin. Man kan för all del behålla strukturnamnet, men låt det i sådana fall föregås med vitaminbeteckningen: B9 folsyra.
Märkningen måste även skärpas med avseende på relevant form för vitaminer av olika slag. Så kallade retinolekvivalenter (β-karoten) är inte ett substitut för vitamin A, och man får inte adekvat mängd vitamin A genom att äta morötter eller andra betakarotenrika livsmedel. Detta för att konverteringen är ringa (1/12) och högst varierande bland olika individer.
På samma sätt föreligger vitamin D i fem varianter, varvid vegetabiliskt D2 inte är tillnärmelsevis lika effektivt som animaliskt D3, varför enbart halten av D3 är av relevans i märkningen. Vitamin D3 är samtidigt en av få mikronutrienter som svenskar i allmänhet lider brist på (jämte vitaminer A, B9 och B12 samt kalium), varför man kunde överväga obligatorium i märkningen.
En sådan reform ligger dessvärre inte nära i tiden, givet att gryn- och lågfettsparadigmet kommer att härska så länge vegan- och klimatfalangen dominerar byråkratin. Men småningom kommer man nog att betrakta en sådan förfinad märkning som självskriven, kanske inom en generation, definitivt inom två.
