Kristersson gör en Maramö och kallar Tidölaget till myskväll i hemmet i Strängnäs. Istället för slottsmiljö ska det nu vankas grillkorv, bärs och lite mer folklig framtoning, naturligtvis mest som ett spel för gallerierna. Ty samtidigt som det sker sänks skatterna för rika, medan man stramar åt hårt i den andra änden.
Problemet med Moderaterna är att man pillar med skattesatser hit och dit, samtidigt som man ägnar sig åt tillfälliga sänkningar av momssatser och tillfälliga högkostnadsskydd för el, istället för att en gång för alla lansera en ny skattereform med låg, rak och enkel skattesats för alla. Man lappar och lagar i ett oerhört groteskt socialdemokratiskt system i stället för att förenkla.
Det så kallade «paradigmskiftet» har uteblivit helt, och istället har Kristerssons regim uteslutande ägnat sig åt bristfällig förvaltning av det förefintliga. Fokus har legat på krig i Ukraïna istället för inrikespolitiska reformer. Tiondet till Ukraïna har man frikostigt pytsat ut i etapper, allt medan ekonomin har förfallit, priserna ökat och arbetslösheten rakat i höjden.
Brottsligheten har man inte fått bukt med, och inte heller har man satt spaden i marken för att bygga ny kärnkraft. Även andra vallöften gick åt fanders, och istället för att sänka reduktionsplikten och elskatten gick man åt andra hållet. Invandringen är fortsatt hög.
Det skrala resultatet lär inte imponera på allmogen, och därför ligger Tidölaget också pyrt till i opinionen. Kristerssons standarsvar är att han till skillnad från vänstersidan i alla fall får till ett lag, medan Anderssonskans gäng är splittrat. Men till vad nytta är egentligen en regering, när man ändå inte kan regera och när man inte får ett jävla dyft uträttat, annat än miljarder utredningar?
Vidare lider Kristerssons pack av samma sjuka, eftersom blågula islamisten Mohammedsdotter då rakt inte vill sätta sig i samma badtunna som Åkesson, eller ens släppa fram en regering med Sverigedemokraterna, och då det senare partiet samtidigt har ultimativa krav om ministerposter.
Frågan är alltså inte bara om det lilla trilskande och bångstyriga obstruktionspartiet Förbudsliberalerna överhuvudtaget klamrar sig kvar i riksdagen utan moderata stödröster (som naturligt uteblir givet denna hållning), utan även hur denna kvartett ska kunna bilda någon form av regering.
Vi blir helt enkelt aldrig av med sandlådespelet om vem som får leka med vem, och Annie Lööfs ande hänger alltjämt som en våt filt över svensk politik. Det är helt enkelt absurt och med förlov sagt arrogant att ett parti på 2.6 % säger sig vilja regera på det mandat som SD med dess 21 % utgör utan att den senare parten får bli en del av regeringsunderlaget.
Så vad ska man prata om? Löser man inte regeringsfrågan finns inget annat att diskutera, utan då blir det regimskifte, och vi får en rödgrön vänsterkommunistisk skräckregim under Anderssonskan i minst fyra år, förmodligen mycket längre. Eftersom borgarpacket aldrig kan få tummen ur röven och en gång för alla bilda en stabil ickesocialistisk samlingsregering.
