Hårdsrockstrummisen Takaichi Sanae (高市早苗) blev som förväntat vald till Japans första kvinnliga premiärministrinna, och givet den ultrakonservativa och revisionistiska profil Takaichi besitter, lär Japan inte gå i riktning mot en vänsterbliven radikalfeministisk linje. Därmed inte sagt att inriktningen ändå inte kan anta vissa feminina drag.
Betrakta exempelvis Morishita Chisato (森下千里), en före detta gravyrmodell och skådespelerska som sadlade om till politiker och sedermera fann en plats i parlamentet Kokkais (国会) överhus Sangiin (参議院) för Liberaldemokraternas räkning. Nu har hon även tagit plats som vice parlamentarisk miljöministrinna i Takaichis ministär.
I Sverige hade en sådan karriär inte varit möjlig, eftersom den radikalfeministiska socialiststaten ser ned på den typen av kvinnor med det allra största förakt, varvid personen i fråga brännmärks för livet av det vidare kvinnokollektivet. Kanske är det ett socialistiskt arv från den moralistiska kristendomens krav om purhet.
Men i Japan finns ingen sådan moralism, och det är inte ovanligt att man bara kommer från idolfacket, utan även tar den omvända vägen från en etablerad karriär. Därmed inte sagt att det är helt problemfritt, och viss friktion finns i de breda samhällslagren kring en sådan bakgrund.
Morishita klev av modellbanan och nöjesbranschen 2019 och har sedan dess gjort kometkarriär i politiken. Positionen i Takaichis kabinett är av den lägre graden, men är ändå ett slags erkännande, och det kan säkert bli tal om avancemang vad det lider givet hennes ungdom.
I det ordinarie kabinettet är det emellertid knappast varannan damernas, utan enbart tre av nitton (sexton procent) är kvinnor, förutom Takaichi även finansminstrinnan Katayama Satsuki (片山さつき) och «Cool Japan»-ministrinnan (med mera) Onoda Kimi (小野田紀美). Det har att göra med att Japan är en meritokrati snarare än en vänsterbliven kvoteringsstat – rätt man på rätt plats, oavsett kön eller andra egenheter.
Apropos «Cool Japan» är just gravyrmodeller, AV-idoler, kawaii-kulturen, manga och så vidare numera en central del av Japans ekonomi och dess mjuka makt i världen, och det är därför tämligen självklart att man vårdar denna kulturella klenod. Takaichis bakgrund som trummis i ett hårdrocksband är ett uttryck för samma fenomen, och visar hur konservatism kan samverka problemfritt med modernism.
