Protesterna uteblev över att världsmästerskapen i fotboll delvis hålls i USA samtidigt som skurkregimen har avrättat en nations samlade ledargarnityr och anfaller sagda land (Iran) utan giltig orsak, tagit en annan nations ledare gisslan och övertagit den faktiska styrelsen av landet (Venezuela), samt inte minst hotat att annektera territorium från förment allierade länder (Danmark). Det är ju så att USA alltid kommer undan med sin handel och vandel, eftersom Sverige och Europa är amerikanska marionetter som inte vågar bita ifrån mot husse.
Även i detaljer har funnits en lång rad omständigheter man skulle kunna ha betänkligheter kring, exempelvis hur lag och enskilda spelare missgynnas i landets fascistiska migrationssystem, hur tillgängligheten brister kring arenorna då landet knappt känner begreppet kollektivtrafik, med mycket mera.
Å andra sidan finns också vi företrädare för att sporten inte ständigt ska kontamineras med politik, utan ska stå fri från sådan smutsig hantering, enkannerligen då den är så skevt och orättvist tillämpad. Sporten som sådan har sedan antiken alltid handlat om förbrödring under vapenvila, ett utmärkt tillfälle för kombattanter att diskutera under vänskapliga former samtidigt som man tävlar under rättvisa dito.
Mer berättigad kritik gäller emellertid arrangemanget som sådant, och det har sannerligen inte saknats företeelser att racka ned på. En gäller de så kallade vätskepauserna, avbrott mitt i halvlek under förevändning av att spelarna måste inmundiga vatten.
Det är ett fenomen som kanske inte är så underligt i ett land vars invånare av arten Homo americanus kännetecknas av att ständigt bära en vattenflaska i rem kring livet eller i medhavd väska, en företeelse som inte har så mycket med vetenskap att göra som med det faktum att landet saknar tillförlitligt kranvatten samtidigt som Big Water har lyckats med sin kampanj för att sälja vatten på flaska för en dyr peng.
Hydreringsbrejket tillämpas även under störtregn och vid arenor med luftkonditionering, varför man kan misstänka att saken har mer att göra med de amerikanska tevebolagens behov av annonspengar än spelarnas fysiska hälsa. Under alla omständigheter har denna nya indelning av matchen i quarters visat sig vara spelförstörande, då ett lags moment plötsligt avbryts, samtidigt som taktiksnack ger förändrad matchbild minuterna därpå.
En annan nymodighet av samma slag är att finalen ska ha en varieté insprängd i halvtidsvilan, viket är ytterligare ett sätt på vilket kommersen tillåts mjölka evenemanget på sportens bekostnad. Vilan ska vara i en kvart, och det är inte klarlagt hur längre tids vila påverkar matchbilden – spelarna kyls av och tappar därmed prestationsförmåga, varvid den normalt intensivare andra halvleken riskerar att förbytas i en andra första halvlek av stramare och försiktigare karaktär.
Dämpande på evenemanget har även varit gruppspelets slappa utformning, där en lång rad tredjeplacerade lag numera går vidare till finalspel. Detta tillsammans med imbecilla tankar kring att utvidga cupen till hela sextiofyra lag är exempel på schlagerisering av fotbollen, det vill säga en form av allt mer bloat som förtar spänningen då det tar en evighet att komma i hamn. Samtidigt förstör det i än högre grad klubbspelet, som blir vilande alldeles för länge.
Ett fenomen i samtiden är att nationella lag numera i allt större utsträckning är bastardiserade med element som inte är av typisk etnicitet för landet i fråga. Om det franska laget för fyrtio år sedan bestod av idel fransoser, består det i dag av enbart spelare med afrikansk etnicitet, en radikal förändring.
Det är inte likadant i alla lag, men det blir allt vanligare med spelare med annan härstamning än från landet i fråga, vilket ställer hela tanken med ett världsmästerskap mellan nationer på sin spets. Grundförutsättningen har alltid varit att nationerna utgör homogena entiter, men om man fritt kan plocka in beståndsdelar från övriga världen blir mästerskapet till slut meningslöst.
Å andra sidan har VM alltid dominerats av Europa och dess forna kolonier, mellan vilka spelarutbyten gynnar båda parter. Sedan de första mästerskapen 1930 har pokalen gått till Brasilien (Portugal) fem gånger, Tyskland fyra gånger, Italien fyra gånger, Argentina (Spanien / Italien) tre gånger, Frankrike två gånger, Uruguay (Spanien) två gånger, England en gång och Spanien en gång.
Bland de fyra bästa finns under samtliga mästerskap bara ett afrikanskt lag (Marocko 2022, fjärdeplats), ett asiatiskt lag (Sydkorea 2002, fjärdeplats) samt ett lag från Mellanöstern (Türkiet 2002, brons). Santliga övriga är europeiska lag eller forna kolonier därav. Indien och Kina finns inte på kartan, trots sina massiva befolkningar.
De senare lider förvisso av sina tillkortakommanden, men hela strukturen kring FIFA är byggd kring europeisk fotboll, och det finns starka intressen av att Europa med dess forna kolonier fortsätter att dominera. Ryktena om matchfixning är inte helt ogrundade, och en del domarinsatser ger vatten på kvarn i saken – hur dyrt är det egentligen att köpa en domare?
I rent sportsligt hänseende har lag som Frankrike och Spanien briljerat, men särskilt Frankrike har visat sig vara alldeles för inriktat på tekniskt raffinemang framför effektivt spel med avslut, vilket är den enda anledningen till att man missade finalplatsen och sedermera förlorade mot ett viljestarkare England i bronsmatchen.
England i sin tur tappade sin effektivitet när man lade sig på försvar efter 1–0 mot Argentina i semifinalen, ett fenomen som är alldeles för vanligt i fotboll. Anfall är alltid bästa försvar, och lägger man sig på defensiven bjuder man in motståndaren till avslut samt tappar det egna momentet.
Argentina har liknade problem med tendens att briljera och bristande motivation. Det är egentligen bara Spanien som har spelat helt felfritt, och som därför bör stå som mästare för andra gången i kväll. Samtidigt är det ofta bara tillfälligheter som avgör på den här nivån, och fegt osvuret är bäst. Men Spanien vinner!