Kina och EU firar femtio år av ömsesidiga relationer, vilket från den kinesiska sidan har resulterat i ett tillbakadragande av reciproka sanktioner mot EU-parlamentsmedlemmar med familjer. Bryssel har ännu inte svarat på inviten, och säger sig inte heller vilja gå i den riktningen förrän situationen i Xinjiang förbättras.
Vad man menar med det sistnämnda är oklart, då de berömda omskolningslägren inte är aktiva sedan 2017, och då det knappast finns någon grund för sanktioner mot regionen. Tvärtom skadar den västliga politiken mot Xinjiang framförallt uiguriska bönder och företagare, och är således allldeles kontraproduktiv.
De kinesiska motsanktionerna är en anledning till att det gemensamma investeringsavtalet CAI aldrig ratificerades av Bryssel, och Beijings invit är således ett försök att skaka liv i den processen. Under globalt amerikanskt handelskrig söker alla aktörer nya vägar, och det vore förstås ett fatalt misstag av EU att inte skaka den utsträckta handen.
Ty i andra änden finns Vladimir Putin, som lagom till segerdagen föräras med ett kinesiskt statsbesök. En transeurasisk axel kommer med visshet att stärkas, och frågan är bara vilken. Om Europa nobbar Kina blir resultatet att banden mellan Moskva och Beijing stärks, vilket kanske inte är i EU:s egentliga intresse.
Själv är bäste dräng, tycks man dock resonera i Bryssel, under den förvirrade skatan Kallas’ ledning. Man tror sig i all högfärdighet vara så mycket förmer än andra, men i själva verket står man numera ensam när den transatlantiska länken har brustit.
Kina är i denna nya världsordning den stabila och pålitliga parten, varför det vore klokt att stärka banden. Vill man även hålla Ryssland i schack bör man i än högre utsträckning knyta band med Zhongnanhai, för att tillförsäkra båda parter en stabil handelsrutt. Det är för Kinas vidkommande A och O, alfa och omega, medan relationen med Putin är underordnad.
Därför bör EU reciprokera genom att ta bort alla sanktioner, varvid Beijing fullföljer. Därmed kan aktivister i forskarens förklädnad, som svensken Björn Jerdén, åter resa till Kina, vilket kanske underlättar för detta klientel. Men framförallt kan de båda parterna lägga allt gräl åt sidan och istället ägna sig åt att stärka banden och öppna upp respektive marknad för varandra, för att fylla tomrummet från den amerikanska dårens tullar.