Kinesiskan innehåller särdeles många egenheter i skriften, vilket också är orsaken till dess oöverträffade poetiska kraft. Vi har tidigare betraktat hur tecknen lätt ger upphov till multipla instanser, liksom hur man kan nyttja tecknen som fristående grafiska komponenter.
Denna logografiska egenskap i den grundläggande kinesiska skriften gör sig gällande i en rad olika sammanhang, till exempel vid så kallade tvillingtecken (孪生字, luánshēngzì). Ett ord som finns i svenskan är pingpong, en brittisk import som på mandarin benämns pīngpāng.
乒 (pīng) och 乓 (pāng) är egentligen fristående tecken för onomatopoetiska läten som pang, bang med flera. I grunden finns tecknet 兵 (bīng, soldat), där ett av de två benen kapats för att framställa 乒 (pīng). 乓 (pāng) är således en spegelbild av detta tecken, och de båda tecknen kom väl till pass för att beskriva den ursprungligen brittiska sporten: 乒乓球 (pīngpāngqiú, pingpongboll). Det är en ren tillfällighet att de båda tecknen sammansatt kan tolkas som ett pingisbord!
Ett annat tvillingpar utgörs av 凹凸 (āotū), som betyder konkav-konvex eller mer generellt ojämn (凹凸不平, āotū-bùpíng). Tecknen kan användas fristående som 凹 (āo, konkav) och 凸 (tū, konvex), men de är härledda som en logografisk enhet där betydelsen framgår omedelbart.
Upp skrivs på kinesiska 上 (shàng), och ner 下 (xià). De kan kombineras till 上下 (shàngxià), som utöver den ordagranna betydelsen upp och ner även kan betyda ungefär, himmel och jord, hög och låg med flera kombinationer. Dessa är bland de mest grundläggande tecknen i den kinesiska skriften, och torde ha funnits sedan den allra första början (två enklare varianter är för övrigt 丄 och 丅). Lägger man till ett hjärta 心 (xīn) till vardera tecknet får man en grafisk representation av ett stormigt känsloliv som går upp och ner: 忐忑 (tǎntè), störd, orolig eller irriterad.
Ett annat mycket grundläggande tecken är det för barn: 子 (zǐ). En senare uppfinning här är att lägga armen lite på snedden för att beteckna hjälplöshet eller ensamhet: 孑 (jié, ensam). Med en annan vinkel på strecket får man istället 孓 (jué), som kan betyda vacker. Men det är i kombinationen 孑孓 (jiéjué, mygglarver) som tecknen främst används, eftersom de i övrigt är alldeles för lika det för barn.
I den kinesiska mytologin kring mångudinnan 嫦娥 (Cháng’é) finns figuren Hòuyì (后羿), Cháng’és man tillika skyttegud. I den mytologiska framställningen berättas om tio solfåglar, som symboliskt motsvarar verkliga solar. Hòuyì lär ska ha skjutit ner nio av dessa solar, men på uppmaning av kejsaren ha sparat den sista för mänskligheten.
Huruvida denna mytologi har något att skaffa med tecknet 旭 (xù, morgonsol) torde egentligen kräva mer efterforskning, men kompositionen är i vilket fall som helst tecknet 九 (jiǔ, nio) i kombination med tecknet 日 (rì, sol). En variant på detta tecken är 旮 (xù), som även har en självständig existens med uttalet gā (hörn). Byter vi plats på sol och nio får vi istället 旯 (lá), med samma betydelse. Det är i tvillingkombinationen 旮旯 (gālá), till och med reduplicerat som 旮旮旯旯 (gāgalálá), som tecknen främst används, eftersom hörn annars vanligtvis betecknas som 角落 (jiǎoluò).
Utöver dessa grafiskt symmetriska tvillingpar finns även en rad tecken som nästan uteslutande förekommer parvis, som exempelvis 尴尬 (gāngà, förlägen), 蝴蝶 (húdié, fjäril) och 蚂蚁 (măyǐ, myra). Det sistnämnda exemplet får illustrera principen: 马 (mă, häst och 义 (yì, rättvisa) är fonem, medan betydelsen härleds med insektsradikalen 虫 (chóng) – genom att bilda ett speciellt teckenpar 蚂蚁 (măyǐ) blir det lättare att särskilja betydelsen än om man skulle använda andra befintliga tecken.
