Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.
Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.
Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.
Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.
Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.
Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.
Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.