Utbrytarprovinsen Taiwan hade undantagstillstånd i 38 år, från 1949 till 1987, då diktaturen under Nationalistpartiet påbörjade en lokal demokratisering. Med nuvarande kurs och låsning kanske Ukraïna småningom kan aspirera på det rekordet, men för närvarande har man bara haft undantagstillstånd sedan februari 2022, eller snart sju år.
Problemet med det är emellertid att det «demokratiska» landet inte kan hålla val enligt konstitutionen, varför dess president Vladimir Zelenskij blir enväldig diktator. Huruvida folket står bakom komikerns fortsatta agenda av att lägga landet i runier vet ingen egentligen, men de flesta opinionsundersökningar tyder sedan länge på att populasen är redo för en kompromiss med Ryssland om landavträdelser.
Motparten, det vill säga Ryssland, höll nyligen val, trots ukraïnska terrorbombningar på själva valdagen och dagarna däromkring, med idel civila mål som logistikcentra med mera. Ändå är det Ryssland man benämner pejorativt som «valauokrati», medan Ukraïna i propagandan berättas vara en «demokrati».
Men enligt Economist Democracy Index är Ukraïna en hybridregim sedan 2011, långt innan stridigheter med Ryssland påbörjades. Även andra index, som V-dems, betecknar Ukraïna som en valautokrati, och därtill Europas mest korrupta land. Siffrorna pendlar dessutom stadigt nedåt, varför det bara är en tidsfråga innan Ukraïna karakteriseras som en regelrätt auktoritär regim.
Det borde oroa Vladimir Zelenskij, då det fortsatta stödet kan komma att sina om hans despoti uppfattas som illegitim. Samtidigt har han vuxit in i rollen som envåldshärskare, och lär få svårt att lämna ifrån sig makten frivilligt. Zelenskij personifierar dessutom det ukraïnska motståndet, och en mindre karismatisk person får inte nödvändigtvis samma uppbackning av Väst.
Donald Trump har ändå rätt i att konflikten aldrig får någon lösning så länge den judiske kokainisten rattar den ukraïnska skutan, och indirekt så länge Europa fortsätter med sitt idealistiska och verklighetsfrämmande stöd till den ukraïnska rumpstaten, på bekostnad av Europas välstånd, utveckling och konkurrenskraft.
Den amerikanska oron gäller Zelenskijs bombningar av ryska oljeraffinaderier, en form av statsterrorism som inte bara får återverkningar för Ryssland, utan driver upp bränsle- och matpriser i hela världen. Trump är sig själv närmast och bekymrar sig mest för mellanårsvalet, men för världen i övrigt är oron av mer basal och existentiell natur.
Större delen av världen ger blanka fan i Zelenskij och Ukraïna, och den vanligaste uppfattningen därstädes är att kriget sedan länge är över och att det är dags att bekräfta territoriella skiften med respektive presidents penndrag. Nu tillåts emellertid Zelenskij hålla hela världen som gisslan med sina ohemula krav om att Ryssland ska lämna tillbaka Lugansk, Donetsk, Cherson, Zaporozje och till och med Krim, en kokainists fria fantasier och febriga återfallsdrömmar som aldrig kommer att infrias.
Kievstaten behöver således en ny president, en handlingskraftig person som kan bryta dödläget, mäkla fred och påbörja den ukraïnska återuppbyggnaden. Men ett sådant skifte lär inte kunna komma till stånd genom val, varför någon annan mekanism måste nyttjas – kanske amerikansk intervention?
