Konstantin den store lät år 325 uppföra Heliga gravens kyrka i Aelia Capitolina (Jerusalem) på vad som ansågs utgöra den kristna profeten Jesus gravplats. Platsen är märkvärdig av det skälet att kyrkan ersatte ett tidigare tempel tillägnat gudinnan Venus, uppfört av Hadrianus knappt ett par hundra år tidigare.
Venus var förknippad med kärlek, fruktbarhet och åtrå, och var en romersk instans av den grekiska motsvarigheten Afrodite. Men grekerna importerade i sin tur gudinnan från Cypern, där feniciernas gudinna Astarte utgjorde förlagan. Astarte var i sin tur en nordvästsemitisk variant av den tidigare mesopotamiska kärleksgudinnan Ishtar, som i sin tur härstammade från den tidigare sumeriska gudinnan Inanna, Himmelens fru, tidigast känd från stentavlor 4000 f.v.t.
Fruktbarhetsgudinnan Inanna gick även under benämningen Aftonstjärnan (liksom Morgonstjärnan), och var således förknippad med planeten Venus. Den senare romerska instansen är identisk med Inanna, och således ett arv som har förmedlats av ett flertal kulturer, låt vara med lokala särdrag.
Tidiga polyteistiska panteon hade typiskt vittförgrenade släktträd över gudarnas relationer, och Inanna hade således självklart en make i form av Dumuzi, en sumerisk herdegud. I det senare babyloniska panteon motsvarades Dumuzi av Tammuz, make till Ishtar. Vid sommarsolståndet hölls i respektive kultur varje år en begravningsritual till minne av Dumuzi, då denne årligen förpassades till undervärlden av Inanna.
Inannas nedstigning i undervärlden är känd från tavlor med kilskrift. Orsaken till nedstigningen är dunkel, men hon tillbringar i vart fall tre dagar och tre nätter bland helvetets slussar, och blir räddad först när andra gudar i släkten ingriper. För att bli frisläppt kräver undervärldens Ereshkigal, Jordens fru tillika Inannas syster, att Inanna ger någon i utbyte. Demoner följer Inanna upp ur undervärlden för att hämta en ny gisslan, och efter ett flertal förslag väljer Inanna slutligen sin make Dumuzi, nämligen för att denne tycks strunta i hennes öde och har tagit hennes tron i besittning.
Inannas krafter tynar under de sex månader Dumuzi tillbringar i undervärlden, för att återvända med full kraft varje gång han frisläpps. Detta sker först när Dumuzis syster Geshtianna (Belili) frivilligt tar hans plats under resterande tid. Under sin tid i undervärlden vattnas Dumuzi för att få förnyade krafter, och vad myten förtäljer är således årets cykliska förlopp i död och pånyttfödelse.
Kopplingen till Venus har att göra med planetens skenbara försvinnande i övergången från aftonstjärna till morgonstjärna, vilket motsvarar ungefär tre dygn, den tidsperiod Inanna/Ishtar är försvunnen i undervärlden. Astronomer i Mesopotamien kände således till att det var samma objekt, vilket är en förutsättning för myten.
Om Dumuzi/Tammuz är make till Inanna/Ishtar/Astarte, är motsvarande figur för Afrodite Adonis, som på samma sätt representerade årtsidernas växlingar. Namnet Adonis är intressant såtillvida att det är ett direktlån från arameiskans adonai, plural majestatis för adon, som betyder herre, det vill säga gud.
Så vad har detta med den kristna mytologin att göra? Jo, även Jesus nedstiger nämligen i undervärlden mellan korsfästelsen och återuppståndelsen, så som Efesierbrevet berättar: Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. (Ef 4)
Vidare har vi den apostoliska trosbekännelsen, som berättar: Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Nikodemusevangeliet i apokryferna, som inte medtogs i den kristna kanon, berättar mer utförligt om Jesus handel och vandel i undervärlden. Dödsriket eller undervärlden är förstås ett begrepp som återfinns i en mängd religioner, och det finns ingen omedelbar länk mellan sumerisk/babylonisk och kristen mytologi. Däremot är kopplingen indirekt, i det att man har lånat friskt av befintlig mytologi, inte bara i detta avseende.
Att Jesus sägs korsfästas och tre dagar senare (tre dagar och tre nätter, Matt 12:40) antas återuppstå just vid den tid som motsvarar vårens ankomst är således ingen tillfällighet, utan den kristna erövringsteologin ansluter här till befintlig tradition och approprierar riterna med ett för tiden helt nytt fräsigt stuk.
Kristendomen har naturligtvis även förtrustat andra etablerade traditioner, som den judiska påsken med nytt mytologiskt innehåll, liksom fertilitetssymboler som ägg, i kristen mytologi en symbol för Jesus tomma grav – dekorerade ägg förekom redan i sumerisk och senare i babylonisk tradition. Att man bygger en kyrka över Afrodites/Inannas tempel är därför inte en tillfällighet, utan en makaber handling av makt och aggression – samma fenomen som när kyrkor görs om till moskéer.
I vår del av världen finns motsvarigheter till Inanna/Ishtar/Astarte, Venus och Afrodite i form av Ēostre/Ostar (Easter på engelska), en germansk fertilitetsgudinna som firades i anslutning till vårdagjämningen och vårens ankomst, det vill säga vid samma tid som påsken. Det är inte samma gudinnor, men de har samma attribut, och kan möjligen ha ett gemensamt ursprung i förhistorien.
Ēostre härstammar från urgermanska *austrōn, med betydelsen gryning, som i sin tur är härlett av urindoeuropeiskans *aus- (skina). Ostar (öster) har samma etymologi, och beror naturligtvis på att solen stiger i öster. Etymologin blir än mer intressant i ljuset av att Hausōs (H₂ewsṓs) utgör en rekonstruktion av en urindoeuropeisk gryningsgudinna, förlaga till senare mytologiska instanser.
H₂ewsṓs stammar i sin tur från *h₂wes eller *aṷes, som betyder att skina. Från det härledda *austrōn följer även Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi, eller Eos i grekisk (från sanskrits Ushas). Attribut förknippade med Hausōs är *wenos- (lust), som i sin tur har givit upphov till latinets Venus och det fornnordiska Vaner, bland vilka givetvis återfinns Freja, vår egen fruktbarhetsgudinna. Cirkeln sluts.
Morgonstjärnan i gryningen, eller i förekommande fall motsvarande aftonstjärna, är således ett rikt och globalt mytologiskt arv, som har givit oss en uppsjö av gudomligheter med utpräglat släktskap. På latin heter morgonstjärna för övrigt lucifer (den skinande), vilket passande nog blev djävulen i den kristna mytologin («den som ska falla»).
Även om den kristna mytologin har sina särpräglade drag, kan man ändå med fog säga att den innevarande helgen har ett antal olika rötter som har tvinnats runt varandra ett antal varv i den religiösa kampen om tolkningsföreträde. Det enda bestående är dock lusten, åtrån och längtan efter ljus och värme, och det är givetvis därför vi ytterst firar vårens ankomst.
